I Dagens Ekos Lördagsintervju den 3 mars utfrågades Lars Leijonborg som gav synnerligen nedslående besked om arbetsrätten. Här är avsnittet i programmet:
”Leijonborg: Vi har en grundlagsskyddad rätt att med konfliktvapnet hävda rätten till kollektivavtal. Med den lagstiftning vi har och som liberaler varit med om att utforma, både kollektivavtalslagen på 20-talet och sedan MBL och lagen om anställningsskydd så vi har stått bakom svensk arbetsrätt. Sen kan man ju tycka att facket gör sig själv en otjänst genom att uppträda så okänsligt, men med gällande lag så har facket rätten att bete sig på det här sättet.”
Sedan spelas en intervju med Sven-Otto Littorin upp:
”Littorin: Det här är ju en legitim konflikt, man har rätt att göra så här. jag kan inte se att alternativet hade varit bättre. Då måste någon avgöra om det är rimligt, proportionerligt eller vad det kan vara. Och vem den där någon är har ingen förklarat för mig.
Journalisten: Svenskt Näringsliv har kallat detta för fackligt övervåld.
Littorin: Jag delar inte den uppfattningen. Vi har ju en arbetsmarknadsmodell i Sverige där parterna kommer överens, bygger på kollektivavtal och i det ligger också att parterna har rätt att vidta stridsåtgärder att tvinga fram kollektivavtal.”
Sedan kommer frågan till Leijonborg:
”Vad jag förstår så stämmer din och Littorins uppfattning ganska väl?
Leijonborg: Ja det gör den. Jag tycker att det är rimligt och det är ju också så att de som röstade på Alliansen trodde inte att de röstade på några stora förändringar av svensk arbetsrätt. Det är rimligt att den ligger fast.
Fråga: Stämmer den med Folkpartiets uppfattning?
Leijonborg: Folkpartiet har på vårt landsmöte antagit den ståndpunkten, måste jag personlig säga att jag tycker att Sven-Otto Littorin är på ett intressant spår när han ställer följdfrågan vem kan avgöra vad som är proportionellt, vad som är legitimt – förutom parterna.”
Sedan säger Leijonborg ungefär att om Sverige fälls i EG-domstolen i Vaxholmsmålet så får kanske Sverige införa någon form av proportionalitet, det lär ju finnas sådan reglering i andra länder så helt omöjligt kan det ju inte vara.
Nej, omöjligt är det då rakt inte. Den lösning Littorin ser som den enda tänkbara och nu får Leijonborgs stöd innebär att ”parterna” ska lösa konflikterna och det oberoende av om tvisten är mellan ett fack och ett arbetsgivarförbund eller facket och ett litet företag med några få anställda. Men är det verkligen givet att tvister ska lösas i envig som på stenåldern? Det är ju inte alltid som den starke har rätt.
Lösningen är givetvis att de direkta parterna, dvs de anställda, enskilda eller i grupp, träffar avtal om löner och andra villkor med sin arbetsgivare. Underlag till avtalet kan de anställda få från sitt fack eller kanske kan hitta på Internet. Av dem som jobbar är 4,9 miljoner med i facket, men drygt en miljon har valt att inte gå med. De träffar själva avtal med sina arbetsgivare.
Hur ska arbetskonflikter lösas? Vem ska ta ställning till om hoten, strejkerna, bojkotterna är proportionella undrar Littorin och Lejonborg?
Om parter blir oense så är det ju bara att ta tvisten till en skiljenämnd eller domstol på samma sätt som företag med en avtalsrelation gör när de inte är överens. Vid tvister mellan konsumenter och företag så finns det ett omfattande system av lagar och myndigheter som stöder konsumenten. Det samma bör givetvis gälla de anställda. Domstol är inte någon dålig lösning, speciellt om domarna är opartiska och inte partsrepresentanter som i arbetsdomstolen.
Det är trist att höra Leijonborg försvara kollektivavtalen med att lagen infördes av liberaler på 20-talet. Det har ju hänt en del på arbetsmarknaden sedan dess. Dessutom tar han tydligt avstånd från ett sent fattat beslut av Folkpartiets landsmöte om krav på proportionalitet vid stridsåtgärder. Det är tydligt att Leijonborg främst företräder regeringen och att partiet kommer i andra hand. Kanske den bästa lösningen är att utse en ny företrädare för partiet och låta Lars Leijonborg svara för forskningen och utbildningen i regeringen.
