Frihet och paternalism

En av de underskattade författarna är Eric Hoffer. I sin bok ”Den rättrogne,” som behandlar fanatismen så skriver han om förhållandet mellan frihet och jämlikhet på följande sätt. ” Där det finns verlig frihet är jämlikhet massornas passion. Där det finns verklig jämlikhet är friheten en liten minoritets passion.

Jag kallar mig liberal på grund av den uppskattning som jag har av den individuella friheten, och jag menar individuell frihet, inte nationell frihet eller någon annan ”gruppfrihet”", där rätten kan vara att endast bli förtryckt av sina egna. När vänstern eller miljöpartiet pratar om självbestämmande så är det aldrig individens självbestämmande utan nationen Sveriges självbestämmande i allmänhet mot EU. Men det kan ju vara både mera frihetligt eller mindre frihetligt än om EU bestämmer.

Problemet är att de partier som kallar sig liberala befolkas av individer som är mera intresserade av annat än av den individuella friheten. Folkpartiet har en mängd paternalistiska representanter, som önskar förbjuda än det ena och än det andra, för att någon person någon gång råkat ut för något obehag. I stället för att anta att individen själv är ansvarig för sitt handlande så förbjuder man saker och ting. Man lider av villfarelsen att man kan förhindra att olyckor någonsin inträffar och tror på det 100% trygga samhället. Idiotin om nollvisionen är ett utslag av detta. Om man åtminstone hade haft 400 visionen, varför man nu ska ha banala så kallade visioner.

Man bör ha en klar insikt om att ett liberalt parti bör respektera individer och inte i onödan lägga sig i deras liv. Eller bevisbördan åvilar dem som vill begränsa den individuella friheten inte dem som förespråkar utökad individuell frihet. Jag tror att om man undersökte å ena sidan paternalism och å andra sidan intelligens så skulle man få en klart negativ korrelation mellan egenskaperna, fast jag vet inte om det finns någon sådan undersökning. Men eftersom beskäftighet är förenat med låg intelligens så finns det anledning att tro att även paternalism är det.

Men man har överlag dålig medvetenhet om frihetens betydelse. EU tycker det är helt ok att förbjuda kritik av olika religioner, för att anhängarna kan bli kränkta, det verkar vara en internationell sport nu för tiden att bli kränkt. För att skydda oss mot terrorister är man beredd att inskränka på medborgerliga fri och rättigheter, återigen föreställningen att man kan förhindra saker och ting att ske med tillräckligt restriktiv lagstiftning. Folkpartiet önskade begränsa den fria arbetskraftsinvandringen från nya EU stater, EU vars mål just är att knyta ihop den europeiska kontinenten. Reklam, speciellt med vackra flickor, bör förbjudas, och ytterst få är uppenbarligen inne på själva tanken att friheten i själv är ett stort värde. Det vore bra om ett nätverk kunde bildas av liberaler som försvarar just den individuella friheten som ett mål i sig.

Socialdemokratiska myter på folkdjupet

Alla som hört insändarna på P1 dit man kan både skriva och ringa in har inte kunnat undgå att höra hur förfärlig nyliberalismen är, och hur nyliberalismen är orsak till allt ont i världen.

För att inget misstag ska uppstå, så är det bäst att jag genast berättar att jag inte är nyliberal. Jag tror inte att en komplicerad väv som ett samhälles funktion kan förklaras med hjälp av olika enkla ideologier som har en förklaring till det mesta som sker. Jag är empirisk rationalist och anser att evidens och empiriska data i kombination med ett konsitent och logiskt resonemang fritt från motsägelser och mot varandra stridande resonemang är en metod som bör tillämpas när man önskar få en realistisk uppfattning om hur världen och samhällen fungerar.

Tillämpas denna metod så har marknadsekonomi mycket stor evidens och dessutom stöd från teoretiska resonemang av Kenneth Arrow. Frihandel kanske inte är bäst i alla miljöer, men i stort så är evidensen för frihandelns nytta för människors levnadsstandard mycket stark.

Nyliberalismen uppstod under andra halvan av 70 talet och bygger på Österikiska skolan, Ludvig von Mises, Milton Friedmans monetarism, Hayek och filosofen Robert Nozick. Den kritiserade framför allt Keynes ekonomiska politik, som ju låg nära Bertil Ohlins åsikter.

Nyliberalismen blev omdelbart ett populärt hatobjekt i folkliga socialdemokratiska kretsar. Det var den djävul som kunde förklara allt ont i världen. Förmodligen inhämtade man information i arbetarrörelsens olika tidningar, facklig information, partipropaganda och ABF kurser. Frestelsen att hänföras av  den falska djupsinnigheten var överväldigande, och därför så kommer en mängd inlägg från socialistiskt håll, där världens hela ondska skylls på nyliberalismen.

Insändarskribenten eller talaren inleder med ett missförhållande, konstaterar sedan att detta missförhållande uppstått på grund av nyliberalismen och de giriga företagare som genom nyliberalismen berikar sig på vanliga människors hederliga arbete. Förmodligen vet de flesta inte ett dugg vad nyliberalism är, men ordet låter ju komplicerat och lärt. Sedan avslutar man med en 10 % djupsinnig fundering över den dåliga moral som utmärker nyliberalerna och den goda moral som man själv har, som gör att man vill alla människor väl, bortsett från nyliberalerna förstås. Och nog är livet bra orättvist när Wallenberg får vara rik och vacker, när nu inte jag får det, och det är självfallet nyliberalismens fel.

Ett annat sätt att debattera är att konstatera att socialisterna och ”borgarna”, som det heter i klasskampskretsar, har olika värderingar här i livet. Medan vi socialister värderar osjälviskhet och solidaritet så värderar borgarna själviskhet och girighet. Och så blir allt i politiken dessa båda värderingar som står mot varandra. Diskuterar man huruvida en väg i kommunen är asfalterad eller ej, så är det inte en fråga om fakta som kan kontrolleras med hjälp av en besiktning, utan det gäller politiska väderingar.

En föreställning om folkhemmet är att allt var mycket bättre förr på Olof Palmes tid, då människor var solidariska mot varandra och kände gemenskap. Nu lever vi ett hårt samhälle utan detta. Att fakta talar om att vi lever bättre nu än på sjuttiotalet hjälper inte mot dessa känslomässigt behagliga myter.

Men den största av alla myter kanske är den som Maurio Rojas har skärskådat i sin skildring av tre historieböcker och en geografibok på högstadiet. Med en viss travesti kan man säga följande ” I mörker och fattigdom låg Sverige och dess befolkning. Gud sade varde socialdemokratin och det blev ljus och vä’lstånd”.

En gång så skildrade Hans Villius och Olle Häger demokratins framväxt som om det vore socialdemokratin som på egen hand hade fixat detta, trots att det var liberala krafter som stod för det största arbetet. Men detta väger ganska lätt mot myten att före 1932 så var allt fattigdom i Sverige och sedan kom socialdemokratin till makten, utvecklade solidaritet, och skänkte oss välstånd. Hur välstånd kan skapas utan någon som helst produktion utan bara fördelning är höljt i dunkel för alla utom de troende.

Dessa myter sprids i läroböcker för grundskolan, där koalitionen mellan bondeförbundet och socialdemokraterna drog Sverige ur depressionen och skapade Sveriges välstånd. Det strider mot all nuvarande samhällsvetenskaplig forskning om vad det är som skapar nationers välstånd. För dem som är intresserade av Rojas undersökning finns den att hämta på Timbros hemsida. Det var där jag fick tag på den.

Axess

Sista numret av Axess behandlar postmodernismen, ett nummer med mycket innehåll och många bra artiklar. Ja det bästa är att nästan alla artiklar på något sätt innehåller temat om kritik av postmodernismen.

När Kaj Glans slutade som chefredaktör på Axess så var jag litet orolig. Kaj hade och har förmodligen en förmåga att avslöja hyckleriet och konstgjordheten hos kulturvänstern som få andra. Jag tänkte att det blir nog aldrig detsamma med den nya chefredaktören. Men med det nya numret har Johan Lundberg visat sin duglighet och fortsätter den upplysningsliberala anda som tidningen drevs i under Kaj Glans dagar. Det är bara att önska Johan lycka till i fortsättningen

Det är möjligt att jag återkommer med flera artiklar om postmodernism, sanningsrelatism och multikulturalism då det är vanföreställningar som ligger mig när om hjärtat.

Seger i ett val är ingen garanti för demokratiskt sinnelag.

Genom att deltaga i olika liberala bloggar, och senast genom att läsa senaste numret av NU har jag fått klart för mig att det inte är självklart att skilja på att vara demokratisk och att delta i val inom en demokrati.

I Tyskland vann fick nationalsocialisterna i riksdagsvalet i juli 230 platser och blev det i särklass största partiet, men det gjorde ju inte partiet på något sätt mera demokratiskt. På samma sätt som seger inte är något bevis för rätt är inte heller framgång i ett demokratiskt anordnat val någon garanti för att man själv är demokrat. Det gäller såväl Hamas som nationalsocialisterna.

Poppers argument för demokratin är att det är ett sätt att avgöra vilka styresmän som vi ska ha utan att använda våld, men då måste alla omfatta demokratins spelregler, vilket inte totalitära partier gör. Hayek ger dessutom ett argument för demokratin., nämligen att deltagandet i de offentliga besluten tvingar åtminstone en del medborgare att sätta sig in i frågorna och förstå något av hur samhället fungerar. Amartya Sen har påpekat argumentet att hungersnöd inte förekommer i demokratier, för då blir hänsyn till befolkningen som har rösträtt nödvändig. Pehr Ahlmark och Rudolph Rummel har påpekat att demokratier inte går i krig med varandra, och krig betraktas ju av de flesta som något ont.

Däremot är det fel att tro att demokratin i sig är en garanti för individuell frihet. Fareed Zakaria påpekar i sin bok Frihetens framtid att om demokrati, allmän rösträtt, skulle genomföras i de totalitära arabstaterna så skulle sannolikt samhället bli ännu mer antiliberalt. Individuell frihet garanteras av institutionell liberalism, alltså frihet och rättssäkerhet inskrivet i lagarna och inte av demokrati. Man kan inte heller påstå att besluten blir bäst genom majoritetsbeslut, tvärtom de blir oftast sämre än om personer medvetna om problemen skulle fatta beslut.