Muhammed som rondellhund

Tänk att det för den politiska vänstern ska vara så svårt att dra gränsen mellan totalitära och demokratiska åsikter. I sin sträven efter politisk korrekthet har man visat att man egentligen har föga aning om vad vi kallar demokrati. Man tror att allt som har med folkmassor som inte är högerextremistiska att göra är demokrati. Nu senast så visar sig förvirringen runt Lars Vilks Muhammed som rondellhund.  Låt oss därför ta detta med yttrandefrihet och kritiskt tänkande.

Det har blivit en sport numera att bli kränkt. Av fåniga och hycklande emotionalister betraktas det som ett bevis för att man är en fin och känslig människa att man påstår sig bli kränkt av bagateller, och sedan så kräver man förbud mot det som man blir kränkt av.  Gäller det islam så bryter man mot religionsfriheten, och gäller det till exempel lättklädda flickor i reklamen så är det kränkning av kvinnokönet. För bagatellers skull så ska man inskränka en av de väsentligaste friheterna i en demokrati.

Låt oss titta på detta med tolerans. Vi har chefredaktörerna A och B. A har egentligen bara politiskt korrekta åsikter och därför så har han full förståelse för allt som faller inom ramen för det politiskt korrekta och påstår att han är tolerant. Men kommer det ett inlägg som går på tvärs med vad han själv tänker så refuserar han det. B uttrycker relativt udda åsikter, och tycker att vissa saker som skrivs är korkat och imbecillt och påstår detta rakt ut, men han publicerar med glädje inlägg människor från dem som tänker annorlunda än han själv. Det är självfallet B som är den toleranta och A den intoleranta.

Låt oss betrakta religionsfriheten. Religionsfrihet innebär rätt att utöva religion i ett samhälle under villkor att det inte direkt strider mot humanitetens lagar. Människooffer är till exempel helt rimligt att förbjuda. Har man denna frihet så har man religionsfrihet. Religionsfrihet omfattar däremot inte rätten att slippa få sin religion kritiserad eller förlöjligad. Tvärtom, en väsentlig del av religionsfriheten är just detta att mot auktoritära samfund och sekter kunna rikta både kritik, och, för dem som känner sig ha blivit illa behandlade av sekter, även förlöjliganden. Dessutom så kräver anslutning till en empirisk rationalism att man klargör religioners brott mot logikens regler och mot vad man kan observera. Mig veterligt har jag aldrig hört någon gud som berättar att han blir kränkt om kvinnor inte bär schal, eller sett någon empirisk undersökning i en katolsk tidskrift som bekräftar att vinet blir till blod under nattvarden. På grund av detta att man tror mot fakta och förnuft är religionskritik en mycket sund sysselsättning och USA:s brights har all heder av sin verksamhet alldeles oberoende av vad man har för uppfattning om religionen. En av de kraftigaste kritikerna, Sam Harris, talar själv om kontakten genom meditation med det inre jaget, så kritik av konkreta religioner kan ske från en mängd olika utgångspunkter. Religionskritik är något utmärkt, och med tanke på religionernas insatser genom historien inte alls något negativt.

Låt oss slå vakt om den liberala demokratins och upplysningens sätt att tolka religionsfrihet och ta avstånd från varje åsikt som innebär att religionsfriheten är rätten för människor som vill visa sig fromma och gudfruktiga att slippa känna sig kränkt.

Försiktighetsprincipen 2

Jag beslutade mig för att skriva ner även den komplicerade invändningen mot försiktighetsprincipen, för att visa hur rädsla och panik inte kan få råda när politiker försöker slåss om röster. Försiktightesprincipen är det mest uttalade tokeriet som en följd av Birgitta Dahls klsassiska formulering:” Man ska ha respekt för människors rädsla”.  Jaså. Om jag föreställer mig att jag är en mus och inte vågar gå in i ett rum för att där finns en katt, är det rädsla som ska respekteras så att jag kan få styra utrotandet av katter i min närhet. Är jag rädd så är jag skyldig att undersöka de förhållanden som skrämmer mig, och antingen konstatera att det rör sig om befogad rädsla eller avskriva rädslan. Jag kan inte ställa krav på att andra människor och samhället ska lamslås för att jag är rädd. Försiktighetsprincipen är ett irrationellt försök att angripa problemet med att man måste konstatera en fara innan man kan motarbeta den.

Den statistiska hypotesprövningen, som vi bara bör använda när vi är tvugna och inte kan sätta upp konfidensintervall, säger oss att nollhypotesens bekräftande innebär att mothypotesen inte kan bekräftas. Man kan ange statistisk styrka för olika mothypoteser som alternativ till nollhypotesen, men dessa hypoteser kan bara upprättas vid ordentliga kvantitativa undersökningar, och alltså är det normala att vi bekräftar mothypotesen i olika undersökningar. Vid konstaterandet av skadeverkningar är det oftast inte kvantitet som det gäller utan kvalitet. Finns det några toxiska effekter och vilka är dem. och är de resultatet av just det fenomen som jag undersöker eller något annat. Detta kräver oftast parameterfria metoder, och någon styrka kan vi inte få. Följden blir den som normal logik föreskriver nämligen att vi först måste konstatera farligheter innan vi kan ingripa mot dem.

Försiktighetsprincipen är ett försök att utan statistisk bekräftelse ändå kunna förbjuda saker genom att man tror att det är farligt. Men eftersom acceptans av nollhypotes bara innebär att man inte lyckats visa farligheten, så utgör ett accepterande av den ingen som helst garanti för säkerhet i användningen av fenomennet i fråga. Därför har försiktighetsprincipen tillkommit.Det går alltså inte  att statistiskt konstruera en försiktighetsprincip, om man inte varje gång som det undersökta fenomenet visar fler fall än kontrollgruppen tillämpar försiktighetsprincipen. Men då har man tolkat slumpen som försiktighet.

Människors sätt att bedöma faror lämnar mycket övrigt att önska.  Sunstein nämner fyra fel som människor begår. Man bedömer risker utifrån fall som man känner till. Finns det risk för att mitt barn råkar ut för pedofiler, att en terrorgrupp spränger mig i luften, att jag blir upplyft av utomjordingar. Risker blir sådant som man har hört talas om i massmedia eller har egen erfarenhet av. Därför är fler rädda för terrorister än för utomjordingar, men har ringa uppfattning om riskerna för terrorattentat. Rent generellt kan man säga att alldeles på tok för mycket resurser sätts in mot tänkbara terrorister i förhållande till andra risker mot människor.

Människor saknar förmågan att tänka i sannolikheter. Gräsligheten i vad man kan råka ut för styr bedömningen och inte sannolikheten för att det ska ske. Därför så tänker man inte på möjligheten att omkomma i en trafikolycka, som är stor, men möjligheten att ett flygplan kapas av terrorister, som är försvinnande liten.

Människor är fästa vid status quo. Härur hämtar försiktighetsprincipen förmodligen stor styrka. Man föredrar vad man har framför en förändring som har stor sannolikhet att gå i positiv riktning. Enkla psykologiska experiment visar detta.

Människor har naturromantiska föreställningar som gör att de tror att det som kommer från naturen är ”ofarligt”, medan det som är syntetiskt är farligt. Ändå är botulinustoxin mycket mera livsfarligt än en plastpåse, om den inte dras över huvudet på någon av en skurk.

Slutligen har vi systemeffekter. Många människor brukar säga ”gör något och prata inte,” och så utför politikerna en handling av symbolisk effekt som inte har någon som helst effekt, därför att orsaken är komplex, medan förklaringen är enkel. I klimatfrågan och spridning av fosfor och kväve är frågan om det inte är på det sättet. man sätter inte in allt ordentligt i sitt sammanhang. Vad har exempelvis alla moralistiska råd om att leva spartanskt och ha en pedantisk sopsortering med tanke på risken för jordens klimat, där koldioxidutsläpp i stor skala är det främsta problemet.

Risker, faror och miljöpolitik är en alldeles för allvarlig sak för att överlåtas på rädda så kallade miljövänner och journalister som vill visa att de är rättänkande.

Försiktighetsprincipen

En populär vanföreställning om ett rimligt sätt att fatta beslut är den så kallade försiktightesprincipen. Den är omhuldad av politiker i alla läger, men främst av miljöpartister och andra paternalister, som ständigt betonar hur nyttigt det är att följa den. Senast hörde jag den dock användas av Birgitta Rydberg, folkpartiet.

I en diskussion med Morgan Johansson, tidgare folkhälominister, så diskuterades gratis sprutbyte. Morgan Johansson hävdade med visst, men inte överväldigande stöd av undersökningar, att sprutbyten reducerade antalet nya fall av AIDS. Birgitta Rydberg svarar då att försiktighetsprincipen bjuder att så länge man inte visat några påtagliga vinster av sprutbyten i förhållande till status quo, så bör det inte införas. Alltså eventuella risker, förmodligen ökning av antalet narkomaner, gör att man inte bör införa sprutbyten, för det påbjuder försiktighetsprincipen. Jag bortser här från att folkpartisten svarar för moralismen och socialdemokraten för det generösa, för det är irrelevant för diskussionen som rör den ohållbara försiktightesprincipen.

Låt oss se det hela ur Morgan Johanssons synpunkt. Han skulle kunna hävda att undersökningar faktiskt visar en mindre risk i de städer som har sprutbyten än hos dem som saknar det trots att någon statistisk signifikans inte erhålls. Alltså bjuder försiktighetsprincipen att vi för att eventuellt minska antalet HIV smittade inför sprutbyten.

Just detta är bevis på försiktightesprincipens oduglighet. Av de oändligt antal möjliga skadliga effekter som finns i världen, så har olika människor kunskaper om olika faror och vill gardera sig mot olika saker, ofta motstridande saker. Om jag exempelvis har för hårda krav innan ett läkemedel registreras så går patienter miste om läkemedel som skulle ha kunnat hjälpa dem, men om jag har för mjuka krav så får jag registrerade läkemedel som ger allvarliga biverkningar och kanske dödsfall hos dem som använder dem.

Den psykiska mentalitet hos olika befolkningar där trygghet prioriteras över allt annat, väl understött av pressens katastrof och skräckskildringar av typen, ” Så bär du dig åt för att skydda dig,” gör att försiktightesprincipen har blivit en naturlig fördom för politiker, och eftersom den dessutom bara användes för att gynna status quo så tillfredsställer den trygghetsmanin på ett perfekt sätt.

Ett verkligt exempel på den katastrof som detta kan innebära är hungersnöden i Zambia 2002. USA erbjöd majs, men försiktightesprincipen bjöd att man inte använde den eftersom den var genmodifierad. USA erbjöd sig att mala sönder majsen så att den inte kunde användas som utsäde, men fortfarande tyckte Zambias regering att försiktightesprincipen påbjöd att man skulle tacka nej till detta. Man räknar med att åtminstone 35000 personer extra dog i hunger på grund av detta. Samtidigt kunde försiktightesprincipen ha tillämpats på annat sätt. Man hade kunnat säga att för att rädda livet på kanske 50000 personer så påbjuder försiktightesprincipen att vi använder majsmjölet även om det skulle finnas vissa risker med det. Men trygghetsmanin och naturromantiken tillåter inte en sådan tolkning. Försiktightesprincipen är alltså en fullständigt ohållbar princip som snarast möjligt bör utmönstras ur offentlig debatt.

För intresserade av ämnet försiktighetsprincipen och människors oförmåga till riskbedömning, vilket innebär en god marknad för paternalistiska politiker, hänvisas till den lättlästa boken Laws of Fear av Cass R. Sunstein.

Kognition

När jag kryssade för liberalism, så kanske många undrade varför? Men det är så att det jag skriver är riktat mot föreställningen att vårt handlande och tänkande styrs klasstillhörighet, makt, kulturer, religioner och värderingar i huvudsak. Följaktligen så är sanning och verklighetsföreställningar av ringa betydelse för vårt handlande, om postmodernisterna och trendkänsliga popjournalister hade rätt.

 Jag hävdar motsatsen att verklighetsföreställningar väger oerhört tungt när vi handlar, och att dessa verklighetsföreställningar måste vara så realistiska som det är möjligt.

Ett exempel på orealistiska verklighetsföreställningar är tron att om man spränger sig själv i luften tillsammans med andra människor så hamnar man i paradiset och tas emot av 72 stycken jungfrur som ser till att man har det bra. Med tanke på aktiviteterna under den sista tiden måste det börja bli ont om jungfrur i paradiset.

Grunden till denna dåraktiga föreställning om sanningsrelativism ligger egentligen hos marxismen, där man föreställde sig att klassernas kamp formade medvetandet och därmed naturligtvis hur man handlade. När man försökte moderera marxismens dogmer, men behöll sin grundläggande marxistiska och socialistiska grundsyn, som hos Frankfurterskolan så kom man på idén att verklighetsföreställningarna och därmed handlingarna styrs av samhällenas maktförhållanden. Detta har fördelen att man kan behålla sina socialistiska myter och illusioner mot sanning och verklighet, men ändå inte behöver försvära sig åt en sluten ideologi.

Så gick utvecklingen vidare och den franska filosofins alla antiempiriska galenskaper med verkligheten som en konstruktion, som kritiskt lagda filosofer kunde dekonstruera såg dagens ljus.

För journalister som alltid sökte konflikt och dramatik var detta med att makten bestämde vad som betraktades som sanning mycket utmärkt. Man kunde ständigt visa på sitt sociala engagemang, tänka på de svaga som den journalistiska klyschan lyder, och man kunde dessutom få sina behov av under och katastrofer något stillade, eftersom folklig vidskepelse är underdog mot vetenskapsmäns och experters uppfattningar.

Man frågar inte efter vad som är sant och rimligt utan har ersatt detta med vilken part som kan betraktas som makthavande, och dessa har naturligtvis aprioi fel. Detta är nästan alltid upplysningens försvarare.

I postmodernismens och multikulturalismens värld med sanningsrelativism har dessa föreställningar lett till föreställningar om att det som man betraktar som sanning är beroende på kultur, religion, klasstillhörighet och annat, och är en konstruktion av människor. Således existerar inte bakterier förrän människor påstår att de finns. Tidigare var det sanning att sjukdomen berodde på att man var besatt av onda andar.

Det finns ett enkelt logiskt argument mot detta. Om det nu är så att sanningen är beroende av klass och kulturtillhörighet, då kan jag som inte är sanningsrelativist hävda att för mig är det sant att sanning existerar och att objektiv och opartiskhet är värden att slå vakt om. Det går inte att invända något mot detta från postmodernistisk utgångspunkt, eftersom universalism inte existerar.

Men det finns andra argument. När barnet växer upp och lär sig tolka världen så är det intresserat av hur sinnesintryck ska tolkas, inte av maktförhållanden i ett samhälle som det inte vet något om. Alltså har det kognitiva en grundläggande betydelse för hur vi uppfattar vår värld, långt mera än så kallade politiska värderingar. Det finns dessutom allt skäl i världen att anse att den värld som vi ser utanför oss är verklig och inte konstruerad av vår kultur.

En målsättning för ett samhälle som är fördomsfritt och liberalt måste därför vara att människor ska ha en så realistisk verklighetsbild som möjligt. Man ska inte tro att nattvardsvin förvandlas till blod utan att ha utfört ett empiriskt test på om så verkligen är fallet. Man ska inte tro att kapitalismen är en ond makt i världen som antiglobalister och planhushållare kan störta och krossa, man ska inte tro att flygplan är en följd av hur vetenskapsmän och tekniker har antagit att världen är konstruerad, utan det är en följd av hur världen är beskaffad. Man ska inte tro att jorden bara är 6000 år för att det står i bibeln, när naturvetenskapliga fynd pekar på att den är över fyra miljarder år. Allt detta blir följden av att hävda att ju bättre människors verklighetsbilder stämmer överens med fakta desto bättre är det.

I en värld med bakteriologiska vapen, kärnvapen och i viss mån kemiska vapen, har vi inte råd med dårar som i handlingsmani spränger världen i luften för illusioner om att bli väl emottagna av 72 jungfrur när de anländer till paradiset.