Kognition

När jag kryssade för liberalism, så kanske många undrade varför? Men det är så att det jag skriver är riktat mot föreställningen att vårt handlande och tänkande styrs klasstillhörighet, makt, kulturer, religioner och värderingar i huvudsak. Följaktligen så är sanning och verklighetsföreställningar av ringa betydelse för vårt handlande, om postmodernisterna och trendkänsliga popjournalister hade rätt.

 Jag hävdar motsatsen att verklighetsföreställningar väger oerhört tungt när vi handlar, och att dessa verklighetsföreställningar måste vara så realistiska som det är möjligt.

Ett exempel på orealistiska verklighetsföreställningar är tron att om man spränger sig själv i luften tillsammans med andra människor så hamnar man i paradiset och tas emot av 72 stycken jungfrur som ser till att man har det bra. Med tanke på aktiviteterna under den sista tiden måste det börja bli ont om jungfrur i paradiset.

Grunden till denna dåraktiga föreställning om sanningsrelativism ligger egentligen hos marxismen, där man föreställde sig att klassernas kamp formade medvetandet och därmed naturligtvis hur man handlade. När man försökte moderera marxismens dogmer, men behöll sin grundläggande marxistiska och socialistiska grundsyn, som hos Frankfurterskolan så kom man på idén att verklighetsföreställningarna och därmed handlingarna styrs av samhällenas maktförhållanden. Detta har fördelen att man kan behålla sina socialistiska myter och illusioner mot sanning och verklighet, men ändå inte behöver försvära sig åt en sluten ideologi.

Så gick utvecklingen vidare och den franska filosofins alla antiempiriska galenskaper med verkligheten som en konstruktion, som kritiskt lagda filosofer kunde dekonstruera såg dagens ljus.

För journalister som alltid sökte konflikt och dramatik var detta med att makten bestämde vad som betraktades som sanning mycket utmärkt. Man kunde ständigt visa på sitt sociala engagemang, tänka på de svaga som den journalistiska klyschan lyder, och man kunde dessutom få sina behov av under och katastrofer något stillade, eftersom folklig vidskepelse är underdog mot vetenskapsmäns och experters uppfattningar.

Man frågar inte efter vad som är sant och rimligt utan har ersatt detta med vilken part som kan betraktas som makthavande, och dessa har naturligtvis aprioi fel. Detta är nästan alltid upplysningens försvarare.

I postmodernismens och multikulturalismens värld med sanningsrelativism har dessa föreställningar lett till föreställningar om att det som man betraktar som sanning är beroende på kultur, religion, klasstillhörighet och annat, och är en konstruktion av människor. Således existerar inte bakterier förrän människor påstår att de finns. Tidigare var det sanning att sjukdomen berodde på att man var besatt av onda andar.

Det finns ett enkelt logiskt argument mot detta. Om det nu är så att sanningen är beroende av klass och kulturtillhörighet, då kan jag som inte är sanningsrelativist hävda att för mig är det sant att sanning existerar och att objektiv och opartiskhet är värden att slå vakt om. Det går inte att invända något mot detta från postmodernistisk utgångspunkt, eftersom universalism inte existerar.

Men det finns andra argument. När barnet växer upp och lär sig tolka världen så är det intresserat av hur sinnesintryck ska tolkas, inte av maktförhållanden i ett samhälle som det inte vet något om. Alltså har det kognitiva en grundläggande betydelse för hur vi uppfattar vår värld, långt mera än så kallade politiska värderingar. Det finns dessutom allt skäl i världen att anse att den värld som vi ser utanför oss är verklig och inte konstruerad av vår kultur.

En målsättning för ett samhälle som är fördomsfritt och liberalt måste därför vara att människor ska ha en så realistisk verklighetsbild som möjligt. Man ska inte tro att nattvardsvin förvandlas till blod utan att ha utfört ett empiriskt test på om så verkligen är fallet. Man ska inte tro att kapitalismen är en ond makt i världen som antiglobalister och planhushållare kan störta och krossa, man ska inte tro att flygplan är en följd av hur vetenskapsmän och tekniker har antagit att världen är konstruerad, utan det är en följd av hur världen är beskaffad. Man ska inte tro att jorden bara är 6000 år för att det står i bibeln, när naturvetenskapliga fynd pekar på att den är över fyra miljarder år. Allt detta blir följden av att hävda att ju bättre människors verklighetsbilder stämmer överens med fakta desto bättre är det.

I en värld med bakteriologiska vapen, kärnvapen och i viss mån kemiska vapen, har vi inte råd med dårar som i handlingsmani spränger världen i luften för illusioner om att bli väl emottagna av 72 jungfrur när de anländer till paradiset.