Försiktighetsprincipen 2

Jag beslutade mig för att skriva ner även den komplicerade invändningen mot försiktighetsprincipen, för att visa hur rädsla och panik inte kan få råda när politiker försöker slåss om röster. Försiktightesprincipen är det mest uttalade tokeriet som en följd av Birgitta Dahls klsassiska formulering:” Man ska ha respekt för människors rädsla”.  Jaså. Om jag föreställer mig att jag är en mus och inte vågar gå in i ett rum för att där finns en katt, är det rädsla som ska respekteras så att jag kan få styra utrotandet av katter i min närhet. Är jag rädd så är jag skyldig att undersöka de förhållanden som skrämmer mig, och antingen konstatera att det rör sig om befogad rädsla eller avskriva rädslan. Jag kan inte ställa krav på att andra människor och samhället ska lamslås för att jag är rädd. Försiktighetsprincipen är ett irrationellt försök att angripa problemet med att man måste konstatera en fara innan man kan motarbeta den.

Den statistiska hypotesprövningen, som vi bara bör använda när vi är tvugna och inte kan sätta upp konfidensintervall, säger oss att nollhypotesens bekräftande innebär att mothypotesen inte kan bekräftas. Man kan ange statistisk styrka för olika mothypoteser som alternativ till nollhypotesen, men dessa hypoteser kan bara upprättas vid ordentliga kvantitativa undersökningar, och alltså är det normala att vi bekräftar mothypotesen i olika undersökningar. Vid konstaterandet av skadeverkningar är det oftast inte kvantitet som det gäller utan kvalitet. Finns det några toxiska effekter och vilka är dem. och är de resultatet av just det fenomen som jag undersöker eller något annat. Detta kräver oftast parameterfria metoder, och någon styrka kan vi inte få. Följden blir den som normal logik föreskriver nämligen att vi först måste konstatera farligheter innan vi kan ingripa mot dem.

Försiktighetsprincipen är ett försök att utan statistisk bekräftelse ändå kunna förbjuda saker genom att man tror att det är farligt. Men eftersom acceptans av nollhypotes bara innebär att man inte lyckats visa farligheten, så utgör ett accepterande av den ingen som helst garanti för säkerhet i användningen av fenomennet i fråga. Därför har försiktighetsprincipen tillkommit.Det går alltså inte  att statistiskt konstruera en försiktighetsprincip, om man inte varje gång som det undersökta fenomenet visar fler fall än kontrollgruppen tillämpar försiktighetsprincipen. Men då har man tolkat slumpen som försiktighet.

Människors sätt att bedöma faror lämnar mycket övrigt att önska.  Sunstein nämner fyra fel som människor begår. Man bedömer risker utifrån fall som man känner till. Finns det risk för att mitt barn råkar ut för pedofiler, att en terrorgrupp spränger mig i luften, att jag blir upplyft av utomjordingar. Risker blir sådant som man har hört talas om i massmedia eller har egen erfarenhet av. Därför är fler rädda för terrorister än för utomjordingar, men har ringa uppfattning om riskerna för terrorattentat. Rent generellt kan man säga att alldeles på tok för mycket resurser sätts in mot tänkbara terrorister i förhållande till andra risker mot människor.

Människor saknar förmågan att tänka i sannolikheter. Gräsligheten i vad man kan råka ut för styr bedömningen och inte sannolikheten för att det ska ske. Därför så tänker man inte på möjligheten att omkomma i en trafikolycka, som är stor, men möjligheten att ett flygplan kapas av terrorister, som är försvinnande liten.

Människor är fästa vid status quo. Härur hämtar försiktighetsprincipen förmodligen stor styrka. Man föredrar vad man har framför en förändring som har stor sannolikhet att gå i positiv riktning. Enkla psykologiska experiment visar detta.

Människor har naturromantiska föreställningar som gör att de tror att det som kommer från naturen är ”ofarligt”, medan det som är syntetiskt är farligt. Ändå är botulinustoxin mycket mera livsfarligt än en plastpåse, om den inte dras över huvudet på någon av en skurk.

Slutligen har vi systemeffekter. Många människor brukar säga ”gör något och prata inte,” och så utför politikerna en handling av symbolisk effekt som inte har någon som helst effekt, därför att orsaken är komplex, medan förklaringen är enkel. I klimatfrågan och spridning av fosfor och kväve är frågan om det inte är på det sättet. man sätter inte in allt ordentligt i sitt sammanhang. Vad har exempelvis alla moralistiska råd om att leva spartanskt och ha en pedantisk sopsortering med tanke på risken för jordens klimat, där koldioxidutsläpp i stor skala är det främsta problemet.

Risker, faror och miljöpolitik är en alldeles för allvarlig sak för att överlåtas på rädda så kallade miljövänner och journalister som vill visa att de är rättänkande.