Muhammed som rondellhund

Tänk att det för den politiska vänstern ska vara så svårt att dra gränsen mellan totalitära och demokratiska åsikter. I sin sträven efter politisk korrekthet har man visat att man egentligen har föga aning om vad vi kallar demokrati. Man tror att allt som har med folkmassor som inte är högerextremistiska att göra är demokrati. Nu senast så visar sig förvirringen runt Lars Vilks Muhammed som rondellhund.  Låt oss därför ta detta med yttrandefrihet och kritiskt tänkande.

Det har blivit en sport numera att bli kränkt. Av fåniga och hycklande emotionalister betraktas det som ett bevis för att man är en fin och känslig människa att man påstår sig bli kränkt av bagateller, och sedan så kräver man förbud mot det som man blir kränkt av.  Gäller det islam så bryter man mot religionsfriheten, och gäller det till exempel lättklädda flickor i reklamen så är det kränkning av kvinnokönet. För bagatellers skull så ska man inskränka en av de väsentligaste friheterna i en demokrati.

Låt oss titta på detta med tolerans. Vi har chefredaktörerna A och B. A har egentligen bara politiskt korrekta åsikter och därför så har han full förståelse för allt som faller inom ramen för det politiskt korrekta och påstår att han är tolerant. Men kommer det ett inlägg som går på tvärs med vad han själv tänker så refuserar han det. B uttrycker relativt udda åsikter, och tycker att vissa saker som skrivs är korkat och imbecillt och påstår detta rakt ut, men han publicerar med glädje inlägg människor från dem som tänker annorlunda än han själv. Det är självfallet B som är den toleranta och A den intoleranta.

Låt oss betrakta religionsfriheten. Religionsfrihet innebär rätt att utöva religion i ett samhälle under villkor att det inte direkt strider mot humanitetens lagar. Människooffer är till exempel helt rimligt att förbjuda. Har man denna frihet så har man religionsfrihet. Religionsfrihet omfattar däremot inte rätten att slippa få sin religion kritiserad eller förlöjligad. Tvärtom, en väsentlig del av religionsfriheten är just detta att mot auktoritära samfund och sekter kunna rikta både kritik, och, för dem som känner sig ha blivit illa behandlade av sekter, även förlöjliganden. Dessutom så kräver anslutning till en empirisk rationalism att man klargör religioners brott mot logikens regler och mot vad man kan observera. Mig veterligt har jag aldrig hört någon gud som berättar att han blir kränkt om kvinnor inte bär schal, eller sett någon empirisk undersökning i en katolsk tidskrift som bekräftar att vinet blir till blod under nattvarden. På grund av detta att man tror mot fakta och förnuft är religionskritik en mycket sund sysselsättning och USA:s brights har all heder av sin verksamhet alldeles oberoende av vad man har för uppfattning om religionen. En av de kraftigaste kritikerna, Sam Harris, talar själv om kontakten genom meditation med det inre jaget, så kritik av konkreta religioner kan ske från en mängd olika utgångspunkter. Religionskritik är något utmärkt, och med tanke på religionernas insatser genom historien inte alls något negativt.

Låt oss slå vakt om den liberala demokratins och upplysningens sätt att tolka religionsfrihet och ta avstånd från varje åsikt som innebär att religionsfriheten är rätten för människor som vill visa sig fromma och gudfruktiga att slippa känna sig kränkt.