Postmodernistiskt nonsens

I tidningen Macho så tycker chefredaktören att man kan använda orden han och hon hur som helst, för det finns inget skäl att säga han om män och hon om kvinnor. Samtidigt har en litteraturkritiker i sann socialkonstruktivistisk anda en utläggning om vitheten i Svd.

Det är märklig att en sådan avancerad dumhet som socialkonstruktivism har slagit igenom i inne och modekretsar, där speciellt trendkänsliga kulturpersonligheter som deltar i kändisfester förklarar hur fint det är med postmodernism.

Låt oss göra klart att det finns naturligtvis saker som är socialt konstruerade. En typisk sådan sak är pengar. Det är papper som fått sitt värde genom en social överenskommelse. En annan sådan sak är invandrare, som ju är människor på jorden fast från en annan del, och nationer är utan tvekan sociala konstruktioner. Man kan också anse att när läkare påstår att någon är psykopat så är det en social konstruktion, där vissa karaktärsdrag som förekommer tillsammans gör att man definierar en person som psykopat.

Det underliga med socialkonstruktivisterna är att vad de inte finner värt att undersöka som sociala konstruktioner. Individer är något påtagligt vars kroppar syns, men grupper är naturligtvis en social konstruktion. Har någon hört talas om en socialkonstruktivist som undersöker nationen, arbetarklassen, kapitalismen, planhushållningen, klasskampen eller svartheten för att ta motsatt exempel på vitheten. Eller varför har man inte social dekonstruktion av föreställningen att det är maktstrukturer i samhället som bestämmer vad vi anser som kunskap och sanning. Nej här pratar man om kapitalismens skadlighet och hemskhet, hur tjusigt det är att tillhöra arbetarklassen och så vidare utan tillstymmelse till dekonstruktion, för att inte tala om alla som tror att verklighetsbild bestäms enbart av intressen. Kommer däremot reellt existerande saker in i bilden, så är det plötsligt en social konstruktion.

Tidningen Machos chefredaktör har en enkel uppgift om han vill lära sig skillnaden mellan han och hon. Titta på sina egna könsorgan och bröst och jämför med en flickas könsorgan och bröst. Detta är biologiska fakta och inga sociala konstruktioner.

För att komma från kravet på evidens och få ha sina födomar i fred så har socialkonstruktivisterna kommit att inta helt orimliga ståndpunkter. Världen är socialt konstruerad. Det betyder att all beskrivning av världen innehåller sociala maktstrukturer. Men hur ser den sociala struktur ut som gör att vi faller ner från taket i stället för att flyga i luften som fåglarna, och ser den sociala struktur ut som gör att vi har datorer, elektronik och flygmaskiner. På vilket sätt är sommarens lågtryck sociala konstruktioner, och när ett brott begås kan ingenting objektivt ha hänt, utan skeendet är helt och hållet socialt konstruerat. Märk att jag inte hävdar att det inte ingår social konstruktion i en rättegång endast att handlingen inte är helt och hållet socialt konstruerad.

Paul Boghossian har i boken fear of knowledge för så vitt jag förstår helt visat på socialkonstruktivismens felaktighet. Han motbevisar socialkonstruktivismen om fakta, han motbevisar kunskapsteoretisk relativism, och relativism när det gäller kunskapsteoretiska förklaringar. Efter att ha läst den och förstått den så är man immun mot postmodernistiskt nonsens.

Att bli kränkt

Så var det dags igen. Muslimer protesterar utanför Nerikes Allehanda för att de blivit kränkta av Lars Vils hundar. Tintin i Kongo ska samtidigt plockas bort. Det går inte en dag utan att de kränkta får demonstrera och yrka på förbud. Därför ska jag försöka skildra kränkthetens mentalitet en smula.

Man kan verkligen bli kränkt nämligen om man blir fysiskt eller psykiskt misshandlad. Om en  person slår honom eller henne på käften, eller kallar just den personen för en imbecill eller tönt eller något liknande. Då kan man känna sig kränkt och då kan det erkännas att det kan vara berättigat att känna sig kränkt.

Men nu i kränkthetens tid har vi gud bevars att göra med personer som ska visa sin stora andlighet, så de blir kränkta av att man gycklar med deras religion, ideologi eller en vana och sed som man har i en grupp, som inte är så ”självisk” att den bara är personlig. Hyckleri är kränkthetens fina följeslagare.

Om en människa ska vara ordentligt medveten om sina värderingar, föreställningar om verkligheten, de normer som man följer och de ovanor och laster som man har så måste man känna sig själv och världen ordentligt och då blir man helt enkelt inte kränkt. I den stora medvetenheten blir man inte kränkt av någonting utan tar allt med en klackspark. Som någon skildrat det. Beröm eller kritik spelar inte längre någon roll, för jag är medveten om vad jag gör och mina starka och svaga sidor.

Men de kränkta vill för omvärlden visa upp sitt känsliga samvete och hur känsliga och emotionella personer de är, som minsann inte är några okänsliga busar. Dessutom är man andlig. Man tar islam, oftast, och kristendom, ibland, på ordentligt allvar, och man känner sig sårad i sitt inre av att människor gycklar med det som för en själv är heligt.

Den politiskt korrekta humorfriheten ligger här alldeles under ytan, och i stället för att fundera över om något är fel och ohållbart i min föreställning så blir jag kränkt.

Kommentarerna till Bo Rothsteins roliga och träffande artikel om att lägga ner Uppsala universitet är talande. De flesta var inte bekymrade över hur andan på universitet hade blivit utan över att Bo Rothstein tilläts att vara ironisk och angripa den politiska styrningen av universitetet.

Ett råd till alla kränkta. Följ rådet som stod över oraklet i Delfi. ” O människa lär känna dig själv.” Går ni in för att bli medvetna om er själva så slutar ni att bli kränkta för allt och ingenting.

Myten om intresserna

Det finns en vanlig, ganska enfaldig, vänsterföreställning, som framställs som modern, inne och realistisk, trots att den är orealistisk. Den innebär att verkligheten bäst beskrives genom att ange intresserna som man representerar. Med hjälp av detta och speciellt den populära klasskampen kan man försvara vilka emotionella ställningstaganden som helst utan rim och reson, och man får ha sina snuttefiltar och enkla tröstegrunder i fred för attacker från stygga borgare som uppskattar, logik, rationalitet och evidens för det som man påstår.

En gullig proletär tar alltid ställning i klasskampen för arbetarklassen. Säg den vänsterartist, vilket är de flesta, som inte är villig att innan de sjunger gulla en smula med sitt proletära ursprung, eller åtminstone någon annans ställning för rätt sida i klasskampen. Bekännelser är allt och fakta betyder inget.

Ett par bibliotikarier i Brännkyrka, Vega och Aghed, tror att kommunismens ogärningar lämpligast förnekas om man intar rätt ställning i klasskampen. För vad är fakta egentligen, de är ju beroende av intressen enligt marxister och postmodernister. Aghed tycker dessutom i en artikel att Johan Norbergs bok om världskapitalismen är olämplig litteratur för den hämtar statistik ur amerikanska källor. Tydligare än så kan man knappast påstå att alla ljuger utifrån sina intressen.

I själva verket så är det så att vi alla påverkas av vår syn på världen, men det är genom allt som vi upplevt i livet, och inte specifikt genom det som politiker uppfattar som intressen. Men för oss som har mognat intellektuellt och insett risken för önsketänkande, att världen blir som vi önskar för oss i stället för hur den verkligen är, så är intellektuell hederlighet en egenskap som vida överträffar att ta rätt ställning i den så kallade klasskampen.

Harrieth Lövenhielm skrev i en dikt, ” gråt litet grand för så trista fakta”, medan vänsterns idé är att förneka trista fakta eller skylla dem på en kapitalisk konspiration, och man alltid kan försvara det med att så säger intresserna.

Strävan efter fördomsfrihet när man betraktar världen är något att försöka sig på, liksom strävan efter intellektuell hederlig och kravet på att om man ställer krav på vissa saker så måste det styrkas med fakta och evidens.

Objektiva spelregler

Det har från de borgerliga partierna kommit ett förslag om att kommunala extraval borde kunna anordnas för att få bort Sverigedemokraterna. Socialdemoktearna har varit specialisyet på att anordna sådana regler för val att de gynnas själva, men de borgerliga visar att de är helt inne på samma linje. Det är inte så att objektiva och allmängiltiga regler ska gälla för hur valsystemet fungerar, med möjliga  inskränkningar för att vi inte ska få för många partier, som 4 % spärren, utan man försöker med påhittade så kallade ”idealistiska” motiv gör man allt för att behålla makten.

Många exempel visar att de borgerliga lätt faller för samma frestelser som socialdemokraterna, bland annat regeringens förmåga att låta bli att kommentera tänkbara följder av beslut som man fattar. Det är visserligen begripligt med tanke på journalistkårens ofta helt irrelevanta frågeställningar, men ibland så ställs det frågor som borde närmare penetreras, och det är bättre att svara på dumma frågor än att svara inga kommentarer.

Öppenhet och objektivitet i tillsättningar borde vara en angeläget för en borgerlig regering, för många av oss som röstar på dessa partier gör det för att motarbeta partism, ideologi som statliga ståndpunkter, partiskhet och godtyckliga tillsättningar av ämbetsmän. Förslaget om att utestänga Sverigedemokraterna med hjälp av kommunala extraval är dåligt, för det finns inget i världen som säger att man inte i kommunerna ska kunna samverka med socialdemokrater. Tvärtom, samförstånd och god anda i kommunpolitiken är något önskvärt.

Spelregler för frihet

En av folkpartiets förbudsvänner riksdagsledamot Anita Bodén från norra Älvsborg tycker att att ett förbud mot mobiltelefoner som inte är handsfree är ett utomordentligt förslag. Hon påstås i Nu säga ungefär följande: ” Fördelarna med förbudet uppväger det lilla ingreppet i den personliga friheten”. Detta är på ett ungefär vad hon säger.

Detta visar att hon inte har klart för sig vad en liberal politik kräver. Det bör inte vara något  godtyckligt när förbud införs och när det inte gör det.

För det första: bevisbördan åvilar alltid dem som vill ha ett förbud för människor att göra på ett visst sätt. Det naturliga från liberal utgångspunkt är att staten inte lägger sig i individernas liv. Det här innebär alltså inte att det aldrig kan lagstiftas om statliga eller offentliga åtgärder, utan det innebär att empiriska fakta avgör om det blir ett förbud eller ej. Det går alltså inte att hävda att oavsett konsekvenser för andra människor så ska staten inte blanda sig i människors liv. Men man måste bevisa att där finns ett problem som sannolikt kan avhjälpas med statlig inblandning.

När det gäller 207 döda människor under första halvåret har inte jag lyckats hitta en uppgift om hur många av dessa olyckor som inträffade på grund av förares samtal i mobiltelefon. Finns ingen sådan uppgift finns inget underlag för förbud, för ingen evidens föreligger.

För det andra så måste man göra sannolikt att det förbud som man föreslår är en åtgärd som löser det problem som är relevant och som bör åtgärdas. Här hjälper inte så kallade visioner eller ideologiska ställningstaganden. Ett av största utopiska fiaskona, den ryska kommunismen, trodde sig ju kunna lösa problemen med fattigdom och exploatering och åstadkom en slavstat där människor svalt ihjäl i milliontals, exempelvis i Ukrania i början av trettiotalet.

Politiker och journalister tror ofta att ett missförhållande har en klar och tydlig orsak och åtgärdar man den så blir allt bra, det kallas för att visa handlingskraft i folkliga kretsar. Ofta är resultatet lika gott som att skjuta skott i luften på nyårsafton.

När det gäller förbudet mot mobiltelefoner som inte är hands free, så bygger det på tanken att det just är genom att händerna är upptagna som olyckan sker. Men sannolikt beror det i större utsträckning på att människors medvetande är koncentrerat på annat än att köra bil, och då så hjälper det inte att bara förbjuda telefoner som inte är handsfree. Och kommer ett förbud att efterlevas så att ingen kör och samtidigt talar i mobiltelefonen?

Den tredje invändningen är att för ett parti som kallar sig liberalt så borde det vara en sak att sträva efter att ge människor frihet att använda sitt eget omdöme, men samtidigt utkräva ansvar för vad som inträffar när man visar sig omdömmeslös. Då är förbud, även av en bagatell, ingenting som får bli självklart för dem som kallar sig liberaler. Att blanda sig i människors liv bör inte vara en lätt sak. Se till att göra det svårt.

TV 4 rapporterar

Ibland så har man varit orolig för bristande objektivitet hos de staliga kanalerna, de som kallar sig en fri televison av någon anledning. Jag tror visserligen att det kanske finns skäl för en sådan oro, men den är ett intet mot de dumheter och den subjektivitet som utmärker kommersiella kanaler, som inte har regler för saklighet och opartiskhet.

I journalistutbildningen måste ingå ett moment där det gäller att anpassa sina åsikter till opportunistiska vänsteråsikter som är inne, och där det gäller att visa sig engagerad i de minsta bagateller bara det kan påstås gynna de svaga, som det så vackert heter bland dessa rollspelsjournalister med ytliga popåsikter.

Nu senast så berättar man att regeringen bara har använt en liten del av pengarna som man satsat på jämställdhet. Visst är det fel av regeringen att tiodubbla utgifterna för jämställdhet, för då har man en budget bara för att visa upp och inte för att använda, och någon form av rationalitet bör det faktiskt vara. Men vänsterns och popjournalisternas förslag ger ingenting. Det bör gälla först behov av åtgärder sedan pengar. Har åtgärderna som föreslås någon effekt eller är de bara ett spel för gallerierna eller bara har effekt i politikers hjärnor men inte i verkligheten.

Den förra regeringen var specialist på att slösa pengar på kommitteer, organ och sammanträden bara för att ha gjort något och visat handlingskraft som det heter på politikerspråk. Vård, skola och omsorg, som politikerbönen lydde, omfattade bara en tredjedel av alla utgifter, varför en stor del av två tredjedelar gick åt till nonsens, därav en hel del ideologiskt infekteraade projekt. Den här regeringen bör först se till behov innan man föreslår åtgärder, och åtgärderna bör ha effekt och inte innebära något hokus pokus för gallerierna.

När det gäller jämställdhet så begriper vissa av förespråkarna inte hur verkligheten fungerar. De människor som levde för trettio år sedan är fortfarande en del av arbetslivet.  Långsamt så kommer den generationen att ersättas av den nya. Därför hjälper det inte med jämställdhet för dagens generation, man måste i så fal  överkompensera kvinnor om resultatet ska visa på jämställdhet i siffror. Men sådana resonemang är för svåra för engagemangsproffs bland journalisterna, utan förmåga till elementär matematik. Resultat ska komma omedelbart.

Nyamko Sabuni gav ett svar på journalistens enfaldiga fråga som jag hoppas att fler ska ge. ” Kan du förstå att det finns de som känner oro för hur litet som regeringen har åstadkommit i frågan”. Svar Nej plus litet tillägg. Fler sådana svar tack.