Ideologisk historia.

Så var det dags för nya protester  mot upplysningen om brott begångna av kommunister, för att uttrycka det som det ska, precis som förintelsen är brott begångna av nazister och inte av nazismen. Ideologier är tankefoster som inte begår brott, men människor influerade av dåraktiga föreställningar om världen och samhällena begår brott.

För det första så är det alldeles korrekt att staten inte bör ha en informationsmyndighet som är satt att uppfostra medborgarna. Det tyder på att man tror att människor aktiva i myndigheter kan ta över människors ansvar för sitt eget tänkande och sina kunskaper, och så är det inte. Jag tror att vi ska vara lyckliga över det dåliga gehör som statliga kampanjer med stöd av opportunistiska massmediakampanjer faktiskt har.

Men när detta är sagt så är det högst märkligt att dessa typiska marxister plötsligt påstår sig önska värna om stalig neutralitet. Då borde man för det första ha gjort detta redan när Göran Persson började med upplysningen om förintelsen, för den vilade på samma grund. Dessutom borde man inte själv i sitt upprop använda begreppet borgerlig som är ett typiskt ideologiskt begrepp, men ett begrepp som behövs för den vilsegångna vänsterns förvirring.

Med begrepp som borgerlig , där allt som inte är socialistiskt blir borgerligt, så kan man få stöd för den ideologiska tesen att liberalismens tankegångar är orsak till lika mycket ont som kommunismens. För både liberala tänkare och kung Leopold i Belgien var ju gud bevars borgerliga, och därmed så har man genom att definiera världen i stället för att försöka beskriva den kunnat ge stöd till sin egen förvirrade hållning, och kanske sina samvetskval för sin ideologiska förblindelse.

Det är samma sak som om kristna skulle förklara alla våldsdåd som begåtts av icke kristna som stöd för att kristendomen inte legat bakom speciellt många brott, eller som om islamisterna förklarade att deras brott var små i förhållande till dem som alla icke muslimer har begått.

Nog finns det pålitligare värnare om frihet och människors myndighet över sitt eget liv än troende marxister som försöker låtsas att de uppskattar statlig neutralitet. Varför gjorde man inte det under kulturrevolutionen eller varför gjorde man inte det när kommunisterna verkligen begick sina brott?

Påsken, klimatet och de oanade möjligheterna till hyckleri

Klimatfrågan har inneburit nya möjligheter för antiliberalerna att påstå att just vi, de som talar i radion eller tv just då, behöver leka förmyndare över alla andra människor som inte begriper jordens och sitt eget bästa. Vi, (de) är inne och moderna, ute är den sekulära humanismen och liberalismen. Individualism är en styggelse som nu är omodern. Frågan om en föreställning eller värdering är vettig eller ej ersätts med att det som man anser bör följa modetrender. Man bör vara anpassningsbar och smidig.

Typiskt för den form av halvreligiösa kristna inlägg för att fira påsken i massmedia är att man misslyckas med det mesta när det gäller analys av föreställningar. För det första så kan man inte skilja mellan egoism och individualism, utan sitter fast i den egocentricitet som innebär att allt i livet utgår från att självuppoffring är gott och njutning av livet är ont. Med falsk djupsinnighet blandat med litet miljösnack om hur alla måste upphöra att tänka sekulärt och dyrka vetenskapen, vara ordentligt postmodernistiska och inte ha någon föreställning varken om individens värde eller att det finns sanning, så kommer man fram till att nu måste den starka staten in och bestämma hur vi ska ha det, och att endast osolidariska människor, som inte lärt sig hyckleriets lätta konst och kan tala politiskt korrekt förnekar detta. Observera att kritiker av till och med de mest tilltagna skräckscenarier, exempelvis att havsnivån ska höjas 20 meter inte bemöts med att man sakligt tar upp invändningar mot den skildrade verkligheten, utan i stället bemöts med hur omoralisk inidividen i fråga är som inte anpassar sig till den nya konformismen.

Så firar man självfallet påsk med dösnack och genom att hänga upp sig själv på korset och lida ett ögonblick för att vara som Jesus. Och då har man minsann handlat osjälviskt och därmed solidariskt, men man har självfallet inte gjort någon som helst nytta eller fört mänskligheten en millimeter framåt.

Man kan inte skilja på egoism och individualism. Det ena är att handla egennyttigt för mig själv eller min grupp, och att tänka i min grupp och utomstående grupper, det andra är att när man betraktar samhällen så ser man individen som den grundläggande enheten, och inte någon tankemässig konstruktion som könet, nationen, arbetarklassen eller något annat. Begreppen egoism och individualism är oberoende av varandra.

Men den falska självuppoffringen nöjer sig inte med att en del knäppgökar korsfäster sig själva. Det förklaras dessutom från våra kyrkor att Jesus dog för våra synder och skulder. Vilken sorts gud är det som blir vred för att människorna har syndat mot hans intoleranta bud och därför vill låta människorna döden dö, men plötsligt får idén att vi löser saken genom att jag låter min son dö för människornas synder. Går  han med på detta så kommer jag att förlåta människorna.

Det hela bygger liksom traditionell religion på att religionens mening är att människor ska känna skuld och synd, och få förlåtelse för detta av gud, partiet eller staten. Det är en meningslöshet. Människor bör känna ansvar för sitt eget liv, och inte lida av synd och skuldkänslor.  Den stora anpassningen till den yttre världen som predikas av politiskt korrekta människor är inget annat än brist på medvetenhet och självständighet, och så kan år 2008 års påskevangelium karaktäriseras.

Om ni söker sanning med eller utan ett universalväsende, sök det inom er och använd normala empiriskt rationella metoder.

Självständighet och autonomi

Så är det dags för julfirande igen, och alla Sveriges engagemangsproffs inom massmedia tycker att det är rimligt att berätta för oss fåkunniga att aja baja ni ska inte handla så mycket för det är inte modernt och inne att handla utan det är ute och vulgärt. Och tänk för guds skull på CO2 utsläppen som rika människor sig skyldiga till.

Det råkar vara så att en strävan efter att vara modern trendig och lyda de politiskt korrekta poliserna faktiskt är den bästa psykologiska förutsättningen för att shoppa. Om man handlar det som man önskar sig, för att det är bekvämt, gott, trivsamt att lyssna på eller trivsamt att läsa, för att värme är skönt osv, så tillfredsställer man behov. Om man är så korkad att man tror att folk handlar bara för att det är roligt att handla och för att överglänsa grannen, så kan man kanske moralisera över människors konsumtion. De flesta på jorden handlar de varor de behöver, och det är mest kulturskribenter, journalister och andra trendkänsliga personer i Sverige som tror på att genom sig själv så känner de andra och därmed tror på moraliserandet och plattityderna i juletid.

En bättre målsättning än att sitta vid krubban och njuta av Jesusbarnet och kläcka halvfromma plattityder om hur moralisk som man själv är i förhållande till alla andra är att försöka lära sig autencitet och autonomi i allt sitt handlande. Att man handlar saker för att man själv har behov dem och inte för att imponera på andra, att man gör saker för att det överensstämmer med det som man gillar och inte för att det just nu är trendigt, ligger i tiden och är pop. Att man kort sagt eftersträvar att vara den som man är och inte håller en mask och attityd utåt. Kort sagt man ska inte ha något ansikte att förlora.

68: orna firar ytterligare ett jubileum

Che Guevara har varit död i 40 år. Vänsten, som blandar ihop våldsromantik med demokrati måste fira, precis som de firat 78, 88, 93, 98 och nu, för romantiken dör aldrig, och en bagatell i historien som är värd en fotnot och en gäspning blir livsinnehållet för en upplysningsfientlig journalistgeneration. Ungdomar tycker att det är häftigt att gå omkring med en mördare på bröstet, vilket motsvarar att ge sina barn namnet Usama, bara att det senare är ytterst ovanligt.

Che Guevara var hela sitt liv en stridens man, som inte kunde leva civiliserat. Det var därför som han drog runt i latinamerika, ständigt på jakt efter att sprida revolutionen och att få leva ett puritanskt och självplågande liv, se Paul Bermans hemsida, om detta med Che är kvar.

Under Cubanska revolutionen så vann han en seger på Las Villas slätten och utnämnde sig själv till åklagare på fängelset La Cubana, där han såg till att många avrättades, speciellt gamla stridskamrater som blev de demokratiska idealen trogna. Romantiker som Svt: s Lars Palmgren i latinamerika som uppfattar demokrati som våldsromantik och inte kommer i närheten av en objektiv rapportering, tror att demokrati är massans styrelse under en avgudad ledare, och tycker att våld mot klassfiender är OK, liksom folkdomstolar och åklagare som Che Guevara. Individuell frihet är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för att vi ska ha demokrati. Dags för våldsromantikernas uttåg från Svt.

Burma och interna angelägenheter

Nu visar sig det demokratiska sinnelaget hos diktaturer och halvdiktaturer som Kina och Ryssland. Det visar också hur svårt det tydligen är för politikerna inom ANC i Sydafrika att ordentligt omfatta demokratiska fullt ut. Man har stött Mugabe trots bister kritik och nu tycker man utvecklingen i Burma är en intern angelägenhet.

Nationers rättigheter är för diktaturerna långt viktigare än mänskliga rättigheter. För i en värld där nationers rättigheter respekteras har de styrande frihet att förtrycka befolkningen precis hur den önskar, något som både Kina och Ryssland är specialister på och som på många ställen i Afrika tycks vara acceptabelt på grund av upplevelsen av kolonialism.

Men vad jag förstår så är det en ytterst ringa tröst att förtrycket sker av människor som talar samma språk som jag själv och tillhör samma kultur som jag. Det kanske rent av är bättre att ha illusionen av att förtryckarna inte förstår mig och att mycket beror på missförstånd och kan dränkas i barriärer av informationshinder, än att veta att här råder inga missförstånd utan jag berövas mitt människovärde. Kollektivister må gärna tro på en bra värld där man endast respekterar nationell suveränitet, jag gör det inte.

Samtidigt så kan vi återigen konstatera att demokratin har två ansikten, ett socialistiskt som berör majoritetsstyre, icke inblanding i interna angelägenheter, aktning för massrörelser och så kallade folkrörelser, och som ofta sätter rättsstaten mot den politiska styrningen. I sin mest utvecklade trend försvinner rättstaten och individuell frihet helt, och vi får folkdomstolar i stället för domstolar och tvångströjor i stället för tröjor. Här ingår kollektiv som klasser och nationer som något helt naturligt, och folksjälar och könsegenskaper anses vara något naturligt att diskutera.

Mot detta står den liberala demokratin, där rättsstat och individuell frihet och ansvar är något väsentligt, marknadsekonomi och ordentlig lagstiftning om spelregler betraktas som något väsentligt och där domstolarna är oberoende av statsmakten och statsförvaltningen oberoende av de styrande politiska partierna. I USA säger man politikerskräp om personer tillsatta på grund av politisk lojalitet.

På något sätt är den liberala demokratin det som jag menar att man bör eftersträva, och därför blir jag inte speciellt imponerad av den demokratiska andan i våldspartier som vinner val. 

Att bli kränkt

Så var det dags igen. Muslimer protesterar utanför Nerikes Allehanda för att de blivit kränkta av Lars Vils hundar. Tintin i Kongo ska samtidigt plockas bort. Det går inte en dag utan att de kränkta får demonstrera och yrka på förbud. Därför ska jag försöka skildra kränkthetens mentalitet en smula.

Man kan verkligen bli kränkt nämligen om man blir fysiskt eller psykiskt misshandlad. Om en  person slår honom eller henne på käften, eller kallar just den personen för en imbecill eller tönt eller något liknande. Då kan man känna sig kränkt och då kan det erkännas att det kan vara berättigat att känna sig kränkt.

Men nu i kränkthetens tid har vi gud bevars att göra med personer som ska visa sin stora andlighet, så de blir kränkta av att man gycklar med deras religion, ideologi eller en vana och sed som man har i en grupp, som inte är så ”självisk” att den bara är personlig. Hyckleri är kränkthetens fina följeslagare.

Om en människa ska vara ordentligt medveten om sina värderingar, föreställningar om verkligheten, de normer som man följer och de ovanor och laster som man har så måste man känna sig själv och världen ordentligt och då blir man helt enkelt inte kränkt. I den stora medvetenheten blir man inte kränkt av någonting utan tar allt med en klackspark. Som någon skildrat det. Beröm eller kritik spelar inte längre någon roll, för jag är medveten om vad jag gör och mina starka och svaga sidor.

Men de kränkta vill för omvärlden visa upp sitt känsliga samvete och hur känsliga och emotionella personer de är, som minsann inte är några okänsliga busar. Dessutom är man andlig. Man tar islam, oftast, och kristendom, ibland, på ordentligt allvar, och man känner sig sårad i sitt inre av att människor gycklar med det som för en själv är heligt.

Den politiskt korrekta humorfriheten ligger här alldeles under ytan, och i stället för att fundera över om något är fel och ohållbart i min föreställning så blir jag kränkt.

Kommentarerna till Bo Rothsteins roliga och träffande artikel om att lägga ner Uppsala universitet är talande. De flesta var inte bekymrade över hur andan på universitet hade blivit utan över att Bo Rothstein tilläts att vara ironisk och angripa den politiska styrningen av universitetet.

Ett råd till alla kränkta. Följ rådet som stod över oraklet i Delfi. ” O människa lär känna dig själv.” Går ni in för att bli medvetna om er själva så slutar ni att bli kränkta för allt och ingenting.

Myten om intresserna

Det finns en vanlig, ganska enfaldig, vänsterföreställning, som framställs som modern, inne och realistisk, trots att den är orealistisk. Den innebär att verkligheten bäst beskrives genom att ange intresserna som man representerar. Med hjälp av detta och speciellt den populära klasskampen kan man försvara vilka emotionella ställningstaganden som helst utan rim och reson, och man får ha sina snuttefiltar och enkla tröstegrunder i fred för attacker från stygga borgare som uppskattar, logik, rationalitet och evidens för det som man påstår.

En gullig proletär tar alltid ställning i klasskampen för arbetarklassen. Säg den vänsterartist, vilket är de flesta, som inte är villig att innan de sjunger gulla en smula med sitt proletära ursprung, eller åtminstone någon annans ställning för rätt sida i klasskampen. Bekännelser är allt och fakta betyder inget.

Ett par bibliotikarier i Brännkyrka, Vega och Aghed, tror att kommunismens ogärningar lämpligast förnekas om man intar rätt ställning i klasskampen. För vad är fakta egentligen, de är ju beroende av intressen enligt marxister och postmodernister. Aghed tycker dessutom i en artikel att Johan Norbergs bok om världskapitalismen är olämplig litteratur för den hämtar statistik ur amerikanska källor. Tydligare än så kan man knappast påstå att alla ljuger utifrån sina intressen.

I själva verket så är det så att vi alla påverkas av vår syn på världen, men det är genom allt som vi upplevt i livet, och inte specifikt genom det som politiker uppfattar som intressen. Men för oss som har mognat intellektuellt och insett risken för önsketänkande, att världen blir som vi önskar för oss i stället för hur den verkligen är, så är intellektuell hederlighet en egenskap som vida överträffar att ta rätt ställning i den så kallade klasskampen.

Harrieth Lövenhielm skrev i en dikt, ” gråt litet grand för så trista fakta”, medan vänsterns idé är att förneka trista fakta eller skylla dem på en kapitalisk konspiration, och man alltid kan försvara det med att så säger intresserna.

Strävan efter fördomsfrihet när man betraktar världen är något att försöka sig på, liksom strävan efter intellektuell hederlig och kravet på att om man ställer krav på vissa saker så måste det styrkas med fakta och evidens.

Objektiva spelregler

Det har från de borgerliga partierna kommit ett förslag om att kommunala extraval borde kunna anordnas för att få bort Sverigedemokraterna. Socialdemoktearna har varit specialisyet på att anordna sådana regler för val att de gynnas själva, men de borgerliga visar att de är helt inne på samma linje. Det är inte så att objektiva och allmängiltiga regler ska gälla för hur valsystemet fungerar, med möjliga  inskränkningar för att vi inte ska få för många partier, som 4 % spärren, utan man försöker med påhittade så kallade ”idealistiska” motiv gör man allt för att behålla makten.

Många exempel visar att de borgerliga lätt faller för samma frestelser som socialdemokraterna, bland annat regeringens förmåga att låta bli att kommentera tänkbara följder av beslut som man fattar. Det är visserligen begripligt med tanke på journalistkårens ofta helt irrelevanta frågeställningar, men ibland så ställs det frågor som borde närmare penetreras, och det är bättre att svara på dumma frågor än att svara inga kommentarer.

Öppenhet och objektivitet i tillsättningar borde vara en angeläget för en borgerlig regering, för många av oss som röstar på dessa partier gör det för att motarbeta partism, ideologi som statliga ståndpunkter, partiskhet och godtyckliga tillsättningar av ämbetsmän. Förslaget om att utestänga Sverigedemokraterna med hjälp av kommunala extraval är dåligt, för det finns inget i världen som säger att man inte i kommunerna ska kunna samverka med socialdemokrater. Tvärtom, samförstånd och god anda i kommunpolitiken är något önskvärt.

Spelregler för frihet

En av folkpartiets förbudsvänner riksdagsledamot Anita Bodén från norra Älvsborg tycker att att ett förbud mot mobiltelefoner som inte är handsfree är ett utomordentligt förslag. Hon påstås i Nu säga ungefär följande: ” Fördelarna med förbudet uppväger det lilla ingreppet i den personliga friheten”. Detta är på ett ungefär vad hon säger.

Detta visar att hon inte har klart för sig vad en liberal politik kräver. Det bör inte vara något  godtyckligt när förbud införs och när det inte gör det.

För det första: bevisbördan åvilar alltid dem som vill ha ett förbud för människor att göra på ett visst sätt. Det naturliga från liberal utgångspunkt är att staten inte lägger sig i individernas liv. Det här innebär alltså inte att det aldrig kan lagstiftas om statliga eller offentliga åtgärder, utan det innebär att empiriska fakta avgör om det blir ett förbud eller ej. Det går alltså inte att hävda att oavsett konsekvenser för andra människor så ska staten inte blanda sig i människors liv. Men man måste bevisa att där finns ett problem som sannolikt kan avhjälpas med statlig inblandning.

När det gäller 207 döda människor under första halvåret har inte jag lyckats hitta en uppgift om hur många av dessa olyckor som inträffade på grund av förares samtal i mobiltelefon. Finns ingen sådan uppgift finns inget underlag för förbud, för ingen evidens föreligger.

För det andra så måste man göra sannolikt att det förbud som man föreslår är en åtgärd som löser det problem som är relevant och som bör åtgärdas. Här hjälper inte så kallade visioner eller ideologiska ställningstaganden. Ett av största utopiska fiaskona, den ryska kommunismen, trodde sig ju kunna lösa problemen med fattigdom och exploatering och åstadkom en slavstat där människor svalt ihjäl i milliontals, exempelvis i Ukrania i början av trettiotalet.

Politiker och journalister tror ofta att ett missförhållande har en klar och tydlig orsak och åtgärdar man den så blir allt bra, det kallas för att visa handlingskraft i folkliga kretsar. Ofta är resultatet lika gott som att skjuta skott i luften på nyårsafton.

När det gäller förbudet mot mobiltelefoner som inte är hands free, så bygger det på tanken att det just är genom att händerna är upptagna som olyckan sker. Men sannolikt beror det i större utsträckning på att människors medvetande är koncentrerat på annat än att köra bil, och då så hjälper det inte att bara förbjuda telefoner som inte är handsfree. Och kommer ett förbud att efterlevas så att ingen kör och samtidigt talar i mobiltelefonen?

Den tredje invändningen är att för ett parti som kallar sig liberalt så borde det vara en sak att sträva efter att ge människor frihet att använda sitt eget omdöme, men samtidigt utkräva ansvar för vad som inträffar när man visar sig omdömmeslös. Då är förbud, även av en bagatell, ingenting som får bli självklart för dem som kallar sig liberaler. Att blanda sig i människors liv bör inte vara en lätt sak. Se till att göra det svårt.

Muhammed som rondellhund

Tänk att det för den politiska vänstern ska vara så svårt att dra gränsen mellan totalitära och demokratiska åsikter. I sin sträven efter politisk korrekthet har man visat att man egentligen har föga aning om vad vi kallar demokrati. Man tror att allt som har med folkmassor som inte är högerextremistiska att göra är demokrati. Nu senast så visar sig förvirringen runt Lars Vilks Muhammed som rondellhund.  Låt oss därför ta detta med yttrandefrihet och kritiskt tänkande.

Det har blivit en sport numera att bli kränkt. Av fåniga och hycklande emotionalister betraktas det som ett bevis för att man är en fin och känslig människa att man påstår sig bli kränkt av bagateller, och sedan så kräver man förbud mot det som man blir kränkt av.  Gäller det islam så bryter man mot religionsfriheten, och gäller det till exempel lättklädda flickor i reklamen så är det kränkning av kvinnokönet. För bagatellers skull så ska man inskränka en av de väsentligaste friheterna i en demokrati.

Låt oss titta på detta med tolerans. Vi har chefredaktörerna A och B. A har egentligen bara politiskt korrekta åsikter och därför så har han full förståelse för allt som faller inom ramen för det politiskt korrekta och påstår att han är tolerant. Men kommer det ett inlägg som går på tvärs med vad han själv tänker så refuserar han det. B uttrycker relativt udda åsikter, och tycker att vissa saker som skrivs är korkat och imbecillt och påstår detta rakt ut, men han publicerar med glädje inlägg människor från dem som tänker annorlunda än han själv. Det är självfallet B som är den toleranta och A den intoleranta.

Låt oss betrakta religionsfriheten. Religionsfrihet innebär rätt att utöva religion i ett samhälle under villkor att det inte direkt strider mot humanitetens lagar. Människooffer är till exempel helt rimligt att förbjuda. Har man denna frihet så har man religionsfrihet. Religionsfrihet omfattar däremot inte rätten att slippa få sin religion kritiserad eller förlöjligad. Tvärtom, en väsentlig del av religionsfriheten är just detta att mot auktoritära samfund och sekter kunna rikta både kritik, och, för dem som känner sig ha blivit illa behandlade av sekter, även förlöjliganden. Dessutom så kräver anslutning till en empirisk rationalism att man klargör religioners brott mot logikens regler och mot vad man kan observera. Mig veterligt har jag aldrig hört någon gud som berättar att han blir kränkt om kvinnor inte bär schal, eller sett någon empirisk undersökning i en katolsk tidskrift som bekräftar att vinet blir till blod under nattvarden. På grund av detta att man tror mot fakta och förnuft är religionskritik en mycket sund sysselsättning och USA:s brights har all heder av sin verksamhet alldeles oberoende av vad man har för uppfattning om religionen. En av de kraftigaste kritikerna, Sam Harris, talar själv om kontakten genom meditation med det inre jaget, så kritik av konkreta religioner kan ske från en mängd olika utgångspunkter. Religionskritik är något utmärkt, och med tanke på religionernas insatser genom historien inte alls något negativt.

Låt oss slå vakt om den liberala demokratins och upplysningens sätt att tolka religionsfrihet och ta avstånd från varje åsikt som innebär att religionsfriheten är rätten för människor som vill visa sig fromma och gudfruktiga att slippa känna sig kränkt.