Cool it

Den danska miljökämpen Björn Lomborg har givit ut en bok på SNS förlag med namnet Cool it, med den dubbla betydelsen att jorden bör kylas av och den hysteriska och moralistiska debatten kring co2 utsläppen bör ta hänsyn till fakta. Först växthuseffekten är inget påhitt, den är verklig.

Lomborg har en utgångspunkt som de flesta liberaler borde kunna ställa upp på. De insatser och de resurser som vi använder ska komma till så stor nytta som möjligt för att lösa världens problem, däremot är det skäligen ointressant hur åtgärderna verkar på vårt eget samvete. Björn kallar det för göra gott strategin, det vill säga insasterna ska göra nytta mot må gott strategin, man bedövar dåligt samvete med vilka åtgärder som helst, bara för att man ska ha gjort någonting.

I må gott fallet så gör vi åtgärder som bara riktar sig mot CO2 utsläppen, har dålig eller ingen effekt nu och dålig effekt i framtiden, medan vi i göra gott strategin inriktar oss konkret mot problem som nu finns på jorden. Exempelvis så räddar vi 0,06 isbjörnar per år med Kyotoprotokollet medan vi räddar 49 perår med en så enkel sak som jaktförbud. Följande tabell för resultat fram till 2100 sätter Björn Lomborg upp. Pengar definierade i dollar, ( vilket bara det får flumvänstern att tro att det är något skumt med det hela,) och under göra gott strategier står kostnaden för åtgärderna fram till 2100. Vari vinsten består står under Kyotoprotokollet, men gäller givetvis även den direkta strategin. Må gott = Kyoto

Problem          Må gott strategier             Göra gott strategier

Isbjörnarna                      0,06                                 49

Offer för värme               84000                           Redan bättre

eller kyla                          ytterligare döda

Översvämmningar         45 miljoner i färre         60 miljarder

                                            skador                           i färre skador

                                                                                 5 miljarder

Orkaner                           0,6%                              20 %

                                          skademinskning         5 miljarder

Malaria                             70 miljoner               28 miljarder

                                           färre fall                     3 miljarder 

Fattigdom                         1 miljon                      1 miljard

                                            färre

Svält                              2 miljoner färre              229 miljoner

Vattenstress               84 miljoner fler                   Redan bättre

Hiv/AIDS                                                          3,5 miljoner liv

                                                                             7 miljarder

Näringstillsatser                                          1 miljard färre

                                                                        undernärda

                                                                         3 miljarder

Frihandel                                                       2,4 biljoner extra

                                                                         per år.

Dricksvatten och

sanitet                                                       3 miljarder människor

                                                                    får tillgång

                                                                   4 miljarder

Effektiva klimatåtgärder                         CO2 skatt 2 /ton

                                                                      FOU 25 miljarder

Efter detta följer en prislapp

         Kyoto 180 miljarder per år. Direkta åtgärder 52 miljarder/ år.

Vi läsning av boken som är fylld av hänvisningar inom ett område som inte är mig alltför bekant är den enda invändningen mot slutsatserna som jag kan tänka mig att Lomborg medvetet har utlämnat något. Men det verkar han alltför hederlig för att göra.

Illusionen om Gud (Leopard förlag)

Nu har Richard Dawkins omtalade bok översatts till svenska. Det är en bok som är väl värd att läsa, de fyra sista kapitlen är helt underbara i sitt avslöjande av den konventionella religionens skadeverkningar och galenskapen hos de amerikanska evangelikanerna. Jag vill hänvisa till http://adultthought.ucsd.edu/Culture_War/The_American_Taliban.html.

Richard Dawkins måste beskrivas som en närmast lidelsefull liberal humnist, som man får den största respekt för när man läser hans bok. Man skulle önska att flera av dem som påstår att han är en fanatisk ateist verkligen ville läsa boken, för det finns inte fanatism alls i hans ställningstagande, vilket det däremot finns hos hans fiender, de kristna som vill upphäva åtskillnaden mellan kyrka och stat i USA.

Om man har läst om dessa frågor tidigare, så är det inte mycket nytt. Kreationismen och Intelligent designs resonemang smulas sönder, så om man inte är införtsådd med argumenten om att det är osannolikt att en människa skapas från en stor makromolekyl, så har man mycket att hämta i boken. Det är nämligen skillnad på P( homo sapiensIen makromolekyl med kväve) och P (homo sapiensIhomo erectus). Samtidigt går han på ett intellektuellt hederligt sätt igenom svårigheterna, hur kom livet till jorden och hur är det med livet i universum.

Jag har funderat mycket över ett gudsbevis som dykt upp i modallogiken. (Jag är personligen inte ateist efter vissa inre upplevelser, upplevelser som inte kan användas som offentliga bevis). Dawkin avfärdade det beviset som jag hade tänkt göra spontant, men frågan är om det håller, för S5 är en accepterad modallogik, och vi vet inte vad som är dolt i vårt tänkande. Men Dawkins aktualisering av Gudsbevisen fick mig att se bevisets svaghet. Beviset är giltigt för dem som accepterar att ett absolut väsende är möjligt, men förnekar man det i Poppers efterföljd att allt i världen är ofullkomligt då faller beviset.

Men det är först och främst de fyra sista kapitlen, där Dawkin uppvisar barbariet och hyckleriet hos religionen som gör boken till något som man bör läsa. Jag måste rekommendera er att läsa boken om ni inte har gjort det.

Postmodernistiskt nonsens

I tidningen Macho så tycker chefredaktören att man kan använda orden han och hon hur som helst, för det finns inget skäl att säga han om män och hon om kvinnor. Samtidigt har en litteraturkritiker i sann socialkonstruktivistisk anda en utläggning om vitheten i Svd.

Det är märklig att en sådan avancerad dumhet som socialkonstruktivism har slagit igenom i inne och modekretsar, där speciellt trendkänsliga kulturpersonligheter som deltar i kändisfester förklarar hur fint det är med postmodernism.

Låt oss göra klart att det finns naturligtvis saker som är socialt konstruerade. En typisk sådan sak är pengar. Det är papper som fått sitt värde genom en social överenskommelse. En annan sådan sak är invandrare, som ju är människor på jorden fast från en annan del, och nationer är utan tvekan sociala konstruktioner. Man kan också anse att när läkare påstår att någon är psykopat så är det en social konstruktion, där vissa karaktärsdrag som förekommer tillsammans gör att man definierar en person som psykopat.

Det underliga med socialkonstruktivisterna är att vad de inte finner värt att undersöka som sociala konstruktioner. Individer är något påtagligt vars kroppar syns, men grupper är naturligtvis en social konstruktion. Har någon hört talas om en socialkonstruktivist som undersöker nationen, arbetarklassen, kapitalismen, planhushållningen, klasskampen eller svartheten för att ta motsatt exempel på vitheten. Eller varför har man inte social dekonstruktion av föreställningen att det är maktstrukturer i samhället som bestämmer vad vi anser som kunskap och sanning. Nej här pratar man om kapitalismens skadlighet och hemskhet, hur tjusigt det är att tillhöra arbetarklassen och så vidare utan tillstymmelse till dekonstruktion, för att inte tala om alla som tror att verklighetsbild bestäms enbart av intressen. Kommer däremot reellt existerande saker in i bilden, så är det plötsligt en social konstruktion.

Tidningen Machos chefredaktör har en enkel uppgift om han vill lära sig skillnaden mellan han och hon. Titta på sina egna könsorgan och bröst och jämför med en flickas könsorgan och bröst. Detta är biologiska fakta och inga sociala konstruktioner.

För att komma från kravet på evidens och få ha sina födomar i fred så har socialkonstruktivisterna kommit att inta helt orimliga ståndpunkter. Världen är socialt konstruerad. Det betyder att all beskrivning av världen innehåller sociala maktstrukturer. Men hur ser den sociala struktur ut som gör att vi faller ner från taket i stället för att flyga i luften som fåglarna, och ser den sociala struktur ut som gör att vi har datorer, elektronik och flygmaskiner. På vilket sätt är sommarens lågtryck sociala konstruktioner, och när ett brott begås kan ingenting objektivt ha hänt, utan skeendet är helt och hållet socialt konstruerat. Märk att jag inte hävdar att det inte ingår social konstruktion i en rättegång endast att handlingen inte är helt och hållet socialt konstruerad.

Paul Boghossian har i boken fear of knowledge för så vitt jag förstår helt visat på socialkonstruktivismens felaktighet. Han motbevisar socialkonstruktivismen om fakta, han motbevisar kunskapsteoretisk relativism, och relativism när det gäller kunskapsteoretiska förklaringar. Efter att ha läst den och förstått den så är man immun mot postmodernistiskt nonsens.

TV 4 rapporterar

Ibland så har man varit orolig för bristande objektivitet hos de staliga kanalerna, de som kallar sig en fri televison av någon anledning. Jag tror visserligen att det kanske finns skäl för en sådan oro, men den är ett intet mot de dumheter och den subjektivitet som utmärker kommersiella kanaler, som inte har regler för saklighet och opartiskhet.

I journalistutbildningen måste ingå ett moment där det gäller att anpassa sina åsikter till opportunistiska vänsteråsikter som är inne, och där det gäller att visa sig engagerad i de minsta bagateller bara det kan påstås gynna de svaga, som det så vackert heter bland dessa rollspelsjournalister med ytliga popåsikter.

Nu senast så berättar man att regeringen bara har använt en liten del av pengarna som man satsat på jämställdhet. Visst är det fel av regeringen att tiodubbla utgifterna för jämställdhet, för då har man en budget bara för att visa upp och inte för att använda, och någon form av rationalitet bör det faktiskt vara. Men vänsterns och popjournalisternas förslag ger ingenting. Det bör gälla först behov av åtgärder sedan pengar. Har åtgärderna som föreslås någon effekt eller är de bara ett spel för gallerierna eller bara har effekt i politikers hjärnor men inte i verkligheten.

Den förra regeringen var specialist på att slösa pengar på kommitteer, organ och sammanträden bara för att ha gjort något och visat handlingskraft som det heter på politikerspråk. Vård, skola och omsorg, som politikerbönen lydde, omfattade bara en tredjedel av alla utgifter, varför en stor del av två tredjedelar gick åt till nonsens, därav en hel del ideologiskt infekteraade projekt. Den här regeringen bör först se till behov innan man föreslår åtgärder, och åtgärderna bör ha effekt och inte innebära något hokus pokus för gallerierna.

När det gäller jämställdhet så begriper vissa av förespråkarna inte hur verkligheten fungerar. De människor som levde för trettio år sedan är fortfarande en del av arbetslivet.  Långsamt så kommer den generationen att ersättas av den nya. Därför hjälper det inte med jämställdhet för dagens generation, man måste i så fal  överkompensera kvinnor om resultatet ska visa på jämställdhet i siffror. Men sådana resonemang är för svåra för engagemangsproffs bland journalisterna, utan förmåga till elementär matematik. Resultat ska komma omedelbart.

Nyamko Sabuni gav ett svar på journalistens enfaldiga fråga som jag hoppas att fler ska ge. ” Kan du förstå att det finns de som känner oro för hur litet som regeringen har åstadkommit i frågan”. Svar Nej plus litet tillägg. Fler sådana svar tack.

Försiktighetsprincipen 2

Jag beslutade mig för att skriva ner även den komplicerade invändningen mot försiktighetsprincipen, för att visa hur rädsla och panik inte kan få råda när politiker försöker slåss om röster. Försiktightesprincipen är det mest uttalade tokeriet som en följd av Birgitta Dahls klsassiska formulering:” Man ska ha respekt för människors rädsla”.  Jaså. Om jag föreställer mig att jag är en mus och inte vågar gå in i ett rum för att där finns en katt, är det rädsla som ska respekteras så att jag kan få styra utrotandet av katter i min närhet. Är jag rädd så är jag skyldig att undersöka de förhållanden som skrämmer mig, och antingen konstatera att det rör sig om befogad rädsla eller avskriva rädslan. Jag kan inte ställa krav på att andra människor och samhället ska lamslås för att jag är rädd. Försiktighetsprincipen är ett irrationellt försök att angripa problemet med att man måste konstatera en fara innan man kan motarbeta den.

Den statistiska hypotesprövningen, som vi bara bör använda när vi är tvugna och inte kan sätta upp konfidensintervall, säger oss att nollhypotesens bekräftande innebär att mothypotesen inte kan bekräftas. Man kan ange statistisk styrka för olika mothypoteser som alternativ till nollhypotesen, men dessa hypoteser kan bara upprättas vid ordentliga kvantitativa undersökningar, och alltså är det normala att vi bekräftar mothypotesen i olika undersökningar. Vid konstaterandet av skadeverkningar är det oftast inte kvantitet som det gäller utan kvalitet. Finns det några toxiska effekter och vilka är dem. och är de resultatet av just det fenomen som jag undersöker eller något annat. Detta kräver oftast parameterfria metoder, och någon styrka kan vi inte få. Följden blir den som normal logik föreskriver nämligen att vi först måste konstatera farligheter innan vi kan ingripa mot dem.

Försiktighetsprincipen är ett försök att utan statistisk bekräftelse ändå kunna förbjuda saker genom att man tror att det är farligt. Men eftersom acceptans av nollhypotes bara innebär att man inte lyckats visa farligheten, så utgör ett accepterande av den ingen som helst garanti för säkerhet i användningen av fenomennet i fråga. Därför har försiktighetsprincipen tillkommit.Det går alltså inte  att statistiskt konstruera en försiktighetsprincip, om man inte varje gång som det undersökta fenomenet visar fler fall än kontrollgruppen tillämpar försiktighetsprincipen. Men då har man tolkat slumpen som försiktighet.

Människors sätt att bedöma faror lämnar mycket övrigt att önska.  Sunstein nämner fyra fel som människor begår. Man bedömer risker utifrån fall som man känner till. Finns det risk för att mitt barn råkar ut för pedofiler, att en terrorgrupp spränger mig i luften, att jag blir upplyft av utomjordingar. Risker blir sådant som man har hört talas om i massmedia eller har egen erfarenhet av. Därför är fler rädda för terrorister än för utomjordingar, men har ringa uppfattning om riskerna för terrorattentat. Rent generellt kan man säga att alldeles på tok för mycket resurser sätts in mot tänkbara terrorister i förhållande till andra risker mot människor.

Människor saknar förmågan att tänka i sannolikheter. Gräsligheten i vad man kan råka ut för styr bedömningen och inte sannolikheten för att det ska ske. Därför så tänker man inte på möjligheten att omkomma i en trafikolycka, som är stor, men möjligheten att ett flygplan kapas av terrorister, som är försvinnande liten.

Människor är fästa vid status quo. Härur hämtar försiktighetsprincipen förmodligen stor styrka. Man föredrar vad man har framför en förändring som har stor sannolikhet att gå i positiv riktning. Enkla psykologiska experiment visar detta.

Människor har naturromantiska föreställningar som gör att de tror att det som kommer från naturen är ”ofarligt”, medan det som är syntetiskt är farligt. Ändå är botulinustoxin mycket mera livsfarligt än en plastpåse, om den inte dras över huvudet på någon av en skurk.

Slutligen har vi systemeffekter. Många människor brukar säga ”gör något och prata inte,” och så utför politikerna en handling av symbolisk effekt som inte har någon som helst effekt, därför att orsaken är komplex, medan förklaringen är enkel. I klimatfrågan och spridning av fosfor och kväve är frågan om det inte är på det sättet. man sätter inte in allt ordentligt i sitt sammanhang. Vad har exempelvis alla moralistiska råd om att leva spartanskt och ha en pedantisk sopsortering med tanke på risken för jordens klimat, där koldioxidutsläpp i stor skala är det främsta problemet.

Risker, faror och miljöpolitik är en alldeles för allvarlig sak för att överlåtas på rädda så kallade miljövänner och journalister som vill visa att de är rättänkande.

Försiktighetsprincipen

En populär vanföreställning om ett rimligt sätt att fatta beslut är den så kallade försiktightesprincipen. Den är omhuldad av politiker i alla läger, men främst av miljöpartister och andra paternalister, som ständigt betonar hur nyttigt det är att följa den. Senast hörde jag den dock användas av Birgitta Rydberg, folkpartiet.

I en diskussion med Morgan Johansson, tidgare folkhälominister, så diskuterades gratis sprutbyte. Morgan Johansson hävdade med visst, men inte överväldigande stöd av undersökningar, att sprutbyten reducerade antalet nya fall av AIDS. Birgitta Rydberg svarar då att försiktighetsprincipen bjuder att så länge man inte visat några påtagliga vinster av sprutbyten i förhållande till status quo, så bör det inte införas. Alltså eventuella risker, förmodligen ökning av antalet narkomaner, gör att man inte bör införa sprutbyten, för det påbjuder försiktighetsprincipen. Jag bortser här från att folkpartisten svarar för moralismen och socialdemokraten för det generösa, för det är irrelevant för diskussionen som rör den ohållbara försiktightesprincipen.

Låt oss se det hela ur Morgan Johanssons synpunkt. Han skulle kunna hävda att undersökningar faktiskt visar en mindre risk i de städer som har sprutbyten än hos dem som saknar det trots att någon statistisk signifikans inte erhålls. Alltså bjuder försiktighetsprincipen att vi för att eventuellt minska antalet HIV smittade inför sprutbyten.

Just detta är bevis på försiktightesprincipens oduglighet. Av de oändligt antal möjliga skadliga effekter som finns i världen, så har olika människor kunskaper om olika faror och vill gardera sig mot olika saker, ofta motstridande saker. Om jag exempelvis har för hårda krav innan ett läkemedel registreras så går patienter miste om läkemedel som skulle ha kunnat hjälpa dem, men om jag har för mjuka krav så får jag registrerade läkemedel som ger allvarliga biverkningar och kanske dödsfall hos dem som använder dem.

Den psykiska mentalitet hos olika befolkningar där trygghet prioriteras över allt annat, väl understött av pressens katastrof och skräckskildringar av typen, ” Så bär du dig åt för att skydda dig,” gör att försiktightesprincipen har blivit en naturlig fördom för politiker, och eftersom den dessutom bara användes för att gynna status quo så tillfredsställer den trygghetsmanin på ett perfekt sätt.

Ett verkligt exempel på den katastrof som detta kan innebära är hungersnöden i Zambia 2002. USA erbjöd majs, men försiktightesprincipen bjöd att man inte använde den eftersom den var genmodifierad. USA erbjöd sig att mala sönder majsen så att den inte kunde användas som utsäde, men fortfarande tyckte Zambias regering att försiktightesprincipen påbjöd att man skulle tacka nej till detta. Man räknar med att åtminstone 35000 personer extra dog i hunger på grund av detta. Samtidigt kunde försiktightesprincipen ha tillämpats på annat sätt. Man hade kunnat säga att för att rädda livet på kanske 50000 personer så påbjuder försiktightesprincipen att vi använder majsmjölet även om det skulle finnas vissa risker med det. Men trygghetsmanin och naturromantiken tillåter inte en sådan tolkning. Försiktightesprincipen är alltså en fullständigt ohållbar princip som snarast möjligt bör utmönstras ur offentlig debatt.

För intresserade av ämnet försiktighetsprincipen och människors oförmåga till riskbedömning, vilket innebär en god marknad för paternalistiska politiker, hänvisas till den lättlästa boken Laws of Fear av Cass R. Sunstein.

Socialdemokratiska myter på folkdjupet

Alla som hört insändarna på P1 dit man kan både skriva och ringa in har inte kunnat undgå att höra hur förfärlig nyliberalismen är, och hur nyliberalismen är orsak till allt ont i världen.

För att inget misstag ska uppstå, så är det bäst att jag genast berättar att jag inte är nyliberal. Jag tror inte att en komplicerad väv som ett samhälles funktion kan förklaras med hjälp av olika enkla ideologier som har en förklaring till det mesta som sker. Jag är empirisk rationalist och anser att evidens och empiriska data i kombination med ett konsitent och logiskt resonemang fritt från motsägelser och mot varandra stridande resonemang är en metod som bör tillämpas när man önskar få en realistisk uppfattning om hur världen och samhällen fungerar.

Tillämpas denna metod så har marknadsekonomi mycket stor evidens och dessutom stöd från teoretiska resonemang av Kenneth Arrow. Frihandel kanske inte är bäst i alla miljöer, men i stort så är evidensen för frihandelns nytta för människors levnadsstandard mycket stark.

Nyliberalismen uppstod under andra halvan av 70 talet och bygger på Österikiska skolan, Ludvig von Mises, Milton Friedmans monetarism, Hayek och filosofen Robert Nozick. Den kritiserade framför allt Keynes ekonomiska politik, som ju låg nära Bertil Ohlins åsikter.

Nyliberalismen blev omdelbart ett populärt hatobjekt i folkliga socialdemokratiska kretsar. Det var den djävul som kunde förklara allt ont i världen. Förmodligen inhämtade man information i arbetarrörelsens olika tidningar, facklig information, partipropaganda och ABF kurser. Frestelsen att hänföras av  den falska djupsinnigheten var överväldigande, och därför så kommer en mängd inlägg från socialistiskt håll, där världens hela ondska skylls på nyliberalismen.

Insändarskribenten eller talaren inleder med ett missförhållande, konstaterar sedan att detta missförhållande uppstått på grund av nyliberalismen och de giriga företagare som genom nyliberalismen berikar sig på vanliga människors hederliga arbete. Förmodligen vet de flesta inte ett dugg vad nyliberalism är, men ordet låter ju komplicerat och lärt. Sedan avslutar man med en 10 % djupsinnig fundering över den dåliga moral som utmärker nyliberalerna och den goda moral som man själv har, som gör att man vill alla människor väl, bortsett från nyliberalerna förstås. Och nog är livet bra orättvist när Wallenberg får vara rik och vacker, när nu inte jag får det, och det är självfallet nyliberalismens fel.

Ett annat sätt att debattera är att konstatera att socialisterna och ”borgarna”, som det heter i klasskampskretsar, har olika värderingar här i livet. Medan vi socialister värderar osjälviskhet och solidaritet så värderar borgarna själviskhet och girighet. Och så blir allt i politiken dessa båda värderingar som står mot varandra. Diskuterar man huruvida en väg i kommunen är asfalterad eller ej, så är det inte en fråga om fakta som kan kontrolleras med hjälp av en besiktning, utan det gäller politiska väderingar.

En föreställning om folkhemmet är att allt var mycket bättre förr på Olof Palmes tid, då människor var solidariska mot varandra och kände gemenskap. Nu lever vi ett hårt samhälle utan detta. Att fakta talar om att vi lever bättre nu än på sjuttiotalet hjälper inte mot dessa känslomässigt behagliga myter.

Men den största av alla myter kanske är den som Maurio Rojas har skärskådat i sin skildring av tre historieböcker och en geografibok på högstadiet. Med en viss travesti kan man säga följande ” I mörker och fattigdom låg Sverige och dess befolkning. Gud sade varde socialdemokratin och det blev ljus och vä’lstånd”.

En gång så skildrade Hans Villius och Olle Häger demokratins framväxt som om det vore socialdemokratin som på egen hand hade fixat detta, trots att det var liberala krafter som stod för det största arbetet. Men detta väger ganska lätt mot myten att före 1932 så var allt fattigdom i Sverige och sedan kom socialdemokratin till makten, utvecklade solidaritet, och skänkte oss välstånd. Hur välstånd kan skapas utan någon som helst produktion utan bara fördelning är höljt i dunkel för alla utom de troende.

Dessa myter sprids i läroböcker för grundskolan, där koalitionen mellan bondeförbundet och socialdemokraterna drog Sverige ur depressionen och skapade Sveriges välstånd. Det strider mot all nuvarande samhällsvetenskaplig forskning om vad det är som skapar nationers välstånd. För dem som är intresserade av Rojas undersökning finns den att hämta på Timbros hemsida. Det var där jag fick tag på den.

Trist besked från Leijonborg om arbetsrätten

I Dagens Ekos Lördagsintervju den 3 mars utfrågades Lars Leijonborg som gav synnerligen nedslående besked om arbetsrätten. Här är avsnittet i programmet:

”Leijonborg: Vi har en grundlagsskyddad rätt att med konfliktvapnet hävda rätten till kollektivavtal. Med den lagstiftning vi har och som liberaler varit med om att utforma, både kollektivavtalslagen på 20-talet och sedan MBL och lagen om anställningsskydd så vi har stått bakom svensk arbetsrätt. Sen kan man ju tycka att facket gör sig själv en otjänst genom att uppträda så okänsligt, men med gällande lag så har facket rätten att bete sig på det här sättet.”

Sedan spelas en intervju med Sven-Otto Littorin upp:

”Littorin: Det här är ju en legitim konflikt, man har rätt att göra så här. jag kan inte se att alternativet hade varit bättre. Då måste någon avgöra om det är rimligt, proportionerligt eller vad det kan vara. Och vem den där någon är har ingen förklarat för mig.

Journalisten: Svenskt Näringsliv har kallat detta för fackligt övervåld.

Littorin: Jag delar inte den uppfattningen. Vi har ju en arbetsmarknadsmodell i Sverige där parterna kommer överens, bygger på kollektivavtal och i det ligger också att parterna har rätt att vidta stridsåtgärder att tvinga fram kollektivavtal.”

Sedan kommer frågan till Leijonborg:

”Vad jag förstår så stämmer din och Littorins uppfattning ganska väl?

Leijonborg: Ja det gör den. Jag tycker att det är rimligt och det är ju också så att de som röstade på Alliansen trodde inte att de röstade på några stora förändringar av svensk arbetsrätt. Det är rimligt att den ligger fast.

Fråga: Stämmer den med Folkpartiets uppfattning?

Leijonborg: Folkpartiet har på vårt landsmöte antagit den ståndpunkten, måste jag personlig säga att jag tycker att Sven-Otto Littorin är på ett intressant spår när han ställer följdfrågan vem kan avgöra vad som är proportionellt, vad som är legitimt – förutom parterna.”

Sedan säger Leijonborg ungefär att om Sverige fälls i EG-domstolen i Vaxholmsmålet så får kanske Sverige införa någon form av proportionalitet, det lär ju finnas sådan reglering i andra länder så helt omöjligt kan det ju inte vara.

Nej, omöjligt är det då rakt inte. Den lösning Littorin ser som den enda tänkbara och nu får Leijonborgs stöd innebär att ”parterna” ska lösa konflikterna och det oberoende av om tvisten är mellan ett fack och ett arbetsgivarförbund eller facket och ett litet företag med några få anställda. Men är det verkligen givet att tvister ska lösas i envig som på stenåldern? Det är ju inte alltid som den starke har rätt.

Lösningen är givetvis att de direkta parterna, dvs de anställda, enskilda eller i grupp, träffar avtal om löner och andra villkor med sin arbetsgivare. Underlag till avtalet kan de anställda få från sitt fack eller kanske kan hitta på Internet. Av dem som jobbar är 4,9 miljoner med i facket, men drygt en miljon har valt att inte gå med. De träffar själva avtal med sina arbetsgivare.

Hur ska arbetskonflikter lösas? Vem ska ta ställning till om hoten, strejkerna, bojkotterna är proportionella undrar Littorin och Lejonborg?

Om parter blir oense så är det ju bara att ta tvisten till en skiljenämnd eller domstol på samma sätt som företag med en avtalsrelation gör när de inte är överens. Vid tvister mellan konsumenter och företag så finns det ett omfattande system av lagar och myndigheter som stöder konsumenten. Det samma bör givetvis gälla de anställda. Domstol är inte någon dålig lösning, speciellt om domarna är opartiska och inte partsrepresentanter som i arbetsdomstolen.

Det är trist att höra Leijonborg försvara kollektivavtalen med att lagen infördes av liberaler på 20-talet. Det har ju hänt en del på arbetsmarknaden sedan dess. Dessutom tar han tydligt avstånd från ett sent fattat beslut av Folkpartiets landsmöte om krav på proportionalitet vid stridsåtgärder. Det är tydligt att Leijonborg främst företräder regeringen och att partiet kommer i andra hand. Kanske den bästa lösningen är att utse en ny företrädare för partiet och låta Lars Leijonborg svara för forskningen och utbildningen i regeringen.